Syd-Amerikas skogar. (Af Alex. v. Humboldt.)

Den omätliga skogstrakt, som i Sydamerikas heta zon uppfyller Orinocos och Amazonflodens med hvarandra förbundna omraden, motsvarar i strängaste mening ordet urskog, med det dervid fästade begreppet af ogenomtränglighet.

Ingen annan urskog kan förliknas vid denna, ty den är ungefär tolf ganger sa stor som den största i hela Tyskland.

Denna skogstrakt genomskäres af strömmar, hvilkas bifloder äro stora sasom var Donau och Rhen, och har den tvefaldt välgörande inverkan af fuktighet och värme att tacka för sin yppiga trädvegetation.

I de tempererade zonerna, sasom i Europa och nordliga Asien, kan man benämna skogarna efter trädslagen, hvilka sasom sällskapliga vexter vexa tillsammans och bilda enskilda skogar.

I de norra ek-, tall- och björkskogarna, i de östra lindskogarna herskar vanligen endast en species af amentaceerna, conifererna och tiliaceerna.

En sadan enformighet är för tropikskogarna fremmande.

Skogsflorans öfverstora mangfald förbjuder den fragan: hvaraf bestar urskogarna?

En otalig mängd familjer sällar sig här tillsammans; till och med pa sma omraden sällar sig knappt lika till lika.

Vid hvarje steg, vid hvarje ortförändring erbjuda sig nya föremal för den resande; osta kan han icke komma at sjelfva blommorna, ehuru bladformen och grensättningen adrager sig hans uppmärksamhet.

Floderna med sina tallösa sidogrenar äro de enda vägarna i landet.

Astronomiska iakttagelser och, der dessa fela, kompassbestämningar af flodbugten emellan Orinoco, Cassiquiare och Rio Negro hafva flerfaldiga ganger visat, huru munkar, som bott i missionsbyar pa blott nagra fa mils afstand, behöft halsannan dag för att med sina sma af trädstammar förfärdigade kanoter pa de slingrande bäckarna hinna fram till hvarandra.

Det mest pafallande beviset för ogenomträngligheten hos enstaka delar af skogen gifves dock genom ett drag ur den stora amerikanska tigerns eller den pantherartade jaguarens lefnadssätt.

Denne förirrar sig stundom af vandringslust och rofgirighet i sa ogenomträngliga delar af skogen, att han icke kan jaga pa marken och till förskräckelse för apor och niverrer maste med sin rullsvans lefva langa tider pa träden.

Seglande fran vester till öster kommo vi genom Rio Apura in i Orinocos strömfara.

Det var vid tiden för det laga vattenstandet.

Apure var knappt 1,200 fot bred i medeltal, da deremot Orinoco vid Apures utlopp var 11,430 fot.

Ifran ön del Diamante träder man in i en stor och vild natur. Luften var uppfylld af otaliga flamingos och andra vattenfaglar, hvilka sasom ett dunkelt, i sina konturer städse vexlande moln sänkte sig ned ifran den blaa himmelen.

Flodbädden afsmalnade till blott 900 fots bredd och bildade i fullkomligt rak rigtning en kanal, som pa ömse sidor var omgifven af tät skog.

Skogsranden erbjuder en ovanlig anblick.

Framför den nästan ogenomträngliga skogen af jättelika stammar af Coesalpinia (brasiheträd, fernambukträd etc.), Cedrela och Desmanthus, höjer sig pa den sandiga flodstranden med mycken regelbundenhet en lag häck af Sauso.

Den är fyra fot hög och bestar af blott en enda liten buske, Hermesia castaneisolia, hvilken bildar ett nytt slägte af euphorbiaceerna.

Nagra smidiga och törnbeklädda palmer sta närmast häcken.

Det hela liknar en klippt trädgardshäck, genom hvilken man gjort portlika öppningar med stora afstand emellan.

De stora fyrfotadjuren i skogen hafva sjelfve tydligen gjort dessa öppningar för att kunna komma fram till vattnet.

Det är företrädesvis morgnar och aftnar, som de framträda genom dem för att vattna sina ungar. De utgöras af den amerikanska tigern, tapiren och nafvelsvinet (pecari).

När de oroas af en seglande med indianer besatt kanot och vilja draga sig tillbaka in i skogen, söka de icke med vald att genomtränga häcken, utan man har det nöjet att se dessa vilda djur langsamt skrida 4 a 500 steg framat emellan häcken och floden för att försvinna genom närmaste öppning.

I sjuttifyra dagar, under en föga afbruten färd af 380 geografiska mil pa Orinoco, ända till dess källor, pa Cassiquiare och Rio Negro sago vi, inspärrade i en smal kanot, ständigt samma skadespel.

För att dricka, bada eller fiska visa sig gruppvis individer ur de mest olika djurklasser: jemte de stora däggdjuren, mangfärgade hägrar, palamadeer och stolt framskridande hokkohöns (?).

"Här gar det till som i paradiset", sade med from min var styrman, en indian, som vistats i en prests hus.

Men den gyllene urtidens ljufva frid herrskar icke i den amerikanska djurverldens paradis.

De lefvande varelserna skilja sig at, bevaka och undvika hvarandra.

Kapybara, det tre till fyra fot langa marsvinet, en kolossal afart af det vanliga amerikanska marsvinet, Caria Aguti, uppätes i vattnet af krokodiler och pa landet af tigrar.

Det löper sa langsamt att vi mangfaldiga ganger skulle kunnat upphinna och gripa ett ur hopen.

Nedanom Santa Barbara de Arichunas mission tillbragte vi natten, sasom vanligt under bar himmel, pa en sandfläck vid Apures strand.

Den var begränsad af den närliggande ogenomträngliga skogen.

Vi kunde med möda förskaffa oss torr ved för de eldar, som enligt landets sed antändas omkring hvarje bivouac till skydd emot jaguarens anfall.

Natten var mild, fuktig och manljus.

Flera krokodiler nalkades stranden.

Det sag ut som hade skenet af elden framlockat dem pa samma sätt som vara kräftor och manga andra djur.

Arorna pa vara ökstockar nedsättas omsorgsfullt pa marken för att pa dem upphänga vara hängmattor.

Ett djupt lugn herskade; man hörde blott snarkandet af insjö-delfinen.

Men klockan 11 uppstod ett sadant larm i den närliggande skogen, att vi maste uppgifva all tanke pa sömn.

Vilda djurskrän genomskallade skogen.

Af de manga röster, som pa en gang läto höra sig, kunde indianerne endast igenkänna en enda, som efter en kort paus fortfor ensam.

Den var sammansatt af de nämnde apornas enformiga, klagande tjut, de sma sapajou's pipande läte, den strimmiga natt-apans egendomliga morrande och den stora tigerns, jaguarens eller det mahnlösa amerikanska lejonets da och da aterkommande tjut tillika med pecari'ns, sengangarens och en hop papegojors, parraquas och andra fasanartade faglars läten.

När tigrarna kommo fram till skogsbrynet, sökte var hund, som förut utan afbrott skällt, tjutande skydd under hängmattorna.

Understundom kom tigerns tjut ned fran nagot träd och var da alltid beledsagadt af apornas gnällande, hvilka pa allt vis sökte undga den ovanliga jägaren.

Fragar man indianerna, hvarföre ett sa ihallande larm vissa nätter uppstar, sa svara de leende:

"Djuren glädja sig at det vackra manskenet: de fira sullmane.

För mig förekom uppträdet sasom en händelsevis uppkommen, länge fortsatt och sig städse allt mer invecklande djurstrid.

Jaguaren förföljer nafvelsvinet och tapiren, som tätt sammanpackade, genombryta buskskogen, hvilken förhindrar deras flykt.

Förskräckta deraf blanda aporna fran träden sitt skrik med de större djurens.

De uppväcka de sällskapligt i skogen byggande faglarna, och sa kommer hela djurverlden i rörelse.