Syd-Amerikas skogar. (Af Alex. v. Humboldt.)

Den omätliga skogstrakt, som i Sydamerikas heta zon uppfyller Orinocos och Amazonflodens med hvarandra förbundna områden, motsvarar i strängaste mening ordet urskog, med det dervid fästade begreppet af ogenomtränglighet.

Ingen annan urskog kan förliknas vid denna, ty den är ungefär tolf gånger så stor som den största i hela Tyskland.

Denna skogstrakt genomskäres af strömmar, hvilkas bifloder äro stora såsom vår Donau och Rhen, och har den tvefaldt välgörande inverkan af fuktighet och värme att tacka för sin yppiga trädvegetation.

I de tempererade zonerna, såsom i Europa och nordliga Asien, kan man benämna skogarna efter trädslagen, hvilka såsom sällskapliga vexter vexa tillsammans och bilda enskilda skogar.

I de norra ek-, tall- och björkskogarna, i de östra lindskogarna herskar vanligen endast en species af amentaceerna, conifererna och tiliaceerna.

En sådan enformighet är för tropikskogarna fremmande.

Skogsflorans öfverstora mångfald förbjuder den frågan: hvaraf består urskogarna?

En otalig mängd familjer sällar sig här tillsammans; till och med på små områden sällar sig knappt lika till lika.

Vid hvarje steg, vid hvarje ortförändring erbjuda sig nya föremål för den resande; oſta kan han icke komma åt sjelfva blommorna, ehuru bladformen och grensättningen ådrager sig hans uppmärksamhet.

Floderna med sina tallösa sidogrenar äro de enda vägarna i landet.

Astronomiska iakttagelser och, der dessa fela, kompassbestämningar af flodbugten emellan Orinoco, Cassiquiare och Rio Negro hafva flerfaldiga gånger visat, huru munkar, som bott i missionsbyar på blott några få mils afstånd, behöft halſannan dag för att med sina små af trädstammar förfärdigade kanoter på de slingrande bäckarna hinna fram till hvarandra.

Det mest påfallande beviset för ogenomträngligheten hos enstaka delar af skogen gifves dock genom ett drag ur den stora amerikanska tigerns eller den pantherartade jaguarens lefnadssätt.

Denne förirrar sig stundom af vandringslust och rofgirighet i så ogenomträngliga delar af skogen, att han icke kan jaga på marken och till förskräckelse för apor och niverrer måste med sin rullsvans lefva långa tider på träden.

Seglande från vester till öster kommo vi genom Rio Apura in i Orinocos strömfåra.

Det var vid tiden för det låga vattenståndet.

Apure var knappt 1,200 fot bred i medeltal, då deremot Orinoco vid Apures utlopp var 11,430 fot.

Ifrån ön del Diamante träder man in i en stor och vild natur. Luften var uppfylld af otaliga flamingos och andra vattenfåglar, hvilka såsom ett dunkelt, i sina konturer städse vexlande moln sänkte sig ned ifrån den blåa himmelen.

Flodbädden afsmalnade till blott 900 fots bredd och bildade i fullkomligt rak rigtning en kanal, som på ömse sidor var omgifven af tät skog.

Skogsranden erbjuder en ovanlig anblick.

Framför den nästan ogenomträngliga skogen af jättelika stammar af Cœsalpinia (brasiheträd, fernambukträd etc.), Cedrela och Desmanthus, höjer sig på den sandiga flodstranden med mycken regelbundenhet en låg häck af Sauso.

Den är fyra fot hög och består af blott en enda liten buske, Hermesia castaneiſolia, hvilken bildar ett nytt slägte af euphorbiaceerna.

Några smidiga och törnbeklädda palmer stå närmast häcken.

Det hela liknar en klippt trädgårdshäck, genom hvilken man gjort portlika öppningar med stora afstånd emellan.

De stora fyrfotadjuren i skogen hafva sjelfve tydligen gjort dessa öppningar för att kunna komma fram till vattnet.

Det är företrädesvis morgnar och aftnar, som de framträda genom dem för att vattna sina ungar. De utgöras af den amerikanska tigern, tapiren och nafvelsvinet (pecari).

När de oroas af en seglande med indianer besatt kanot och vilja draga sig tillbaka in i skogen, söka de icke med våld att genomtränga häcken, utan man har det nöjet att se dessa vilda djur långsamt skrida 4 à 500 steg framåt emellan häcken och floden för att försvinna genom närmaste öppning.

I sjuttifyra dagar, under en föga afbruten färd af 380 geografiska mil på Orinoco, ända till dess källor, på Cassiquiare och Rio Negro sågo vi, inspärrade i en smal kanot, ständigt samma skådespel.

För att dricka, bada eller fiska visa sig gruppvis individer ur de mest olika djurklasser: jemte de stora däggdjuren, mångfärgade hägrar, palamadeer och stolt framskridande hokkohöns (?).

”Här går det till som i paradiset”, sade med from min vår styrman, en indian, som vistats i en prests hus.

Men den gyllene urtidens ljufva frid herrskar icke i den amerikanska djurverldens paradis.

De lefvande varelserna skilja sig åt, bevaka och undvika hvarandra.

Kapybara, det tre till fyra fot långa marsvinet, en kolossal afart af det vanliga amerikanska marsvinet, Caria Aguti, uppätes i vattnet af krokodiler och på landet af tigrar.

Det löper så långsamt att vi mångfaldiga gånger skulle kunnat upphinna och gripa ett ur hopen.

Nedanom Santa Barbara de Arichunas mission tillbragte vi natten, såsom vanligt under bar himmel, på en sandfläck vid Apures strand.

Den var begränsad af den närliggande ogenomträngliga skogen.

Vi kunde med möda förskaffa oss torr ved för de eldar, som enligt landets sed antändas omkring hvarje bivouac till skydd emot jaguarens anfall.

Natten var mild, fuktig och månljus.

Flera krokodiler nalkades stranden.

Det såg ut som hade skenet af elden framlockat dem på samma sätt som våra kräftor och många andra djur.

Årorna på våra ökstockar nedsättas omsorgsfullt på marken för att på dem upphänga våra hängmattor.

Ett djupt lugn herskade; man hörde blott snarkandet af insjö-delfinen.

Men klockan 11 uppstod ett sådant larm i den närliggande skogen, att vi måste uppgifva all tanke på sömn.

Vilda djurskrän genomskallade skogen.

Af de många röster, som på en gång läto höra sig, kunde indianerne endast igenkänna en enda, som efter en kort paus fortfor ensam.

Den var sammansatt af de nämnde apornas enformiga, klagande tjut, de små sapajou’s pipande läte, den strimmiga natt-apans egendomliga morrande och den stora tigerns, jaguarens eller det mahnlösa amerikanska lejonets då och då återkommande tjut tillika med pecari’ns, sengångarens och en hop papegojors, parraquas och andra fasanartade fåglars läten.

När tigrarna kommo fram till skogsbrynet, sökte vår hund, som förut utan afbrott skällt, tjutande skydd under hängmattorna.

Understundom kom tigerns tjut ned från något träd och var då alltid beledsagadt af apornas gnällande, hvilka på allt vis sökte undgå den ovanliga jägaren.

Frågar man indianerna, hvarföre ett så ihållande larm vissa nätter uppstår, så svara de leende:

”Djuren glädja sig åt det vackra månskenet: de fira ſullmåne.

För mig förekom uppträdet såsom en händelsevis uppkommen, länge fortsatt och sig städse allt mer invecklande djurstrid.

Jaguaren förföljer nafvelsvinet och tapiren, som tätt sammanpackade, genombryta buskskogen, hvilken förhindrar deras flykt.

Förskräckta deraf blanda aporna från träden sitt skrik med de större djurens.

De uppväcka de sällskapligt i skogen byggande fåglarna, och så kommer hela djurverlden i rörelse.