Vext-Fysiognomik, af Alex. von Humboldt.

När menniskan med lifligt sinne genomforskar naturen eller i inbillningen mäter den organiska skapelsens vida rymder, sa gör ingenting ett djupare och mäktigare intryck än lifvets öfverallt utbredda fullhet.

Öfverallt, till och med nära de isiga polerna, genljuder luften af foglarnas sang och insekternas surrande.

Icke blott de nedre lagren, der förtjocknade dunster sväfva, utan ocksa de öfre, eteriskt rena, äro fulla med lif.

Ty sa ofta man bestigit de Peruanska Cordillerernas rygg eller det Hvita bergets topp, söder om Leman sjön, har man ännu i dessa öknar upptäckt djur; pa Chimborazo, nästan 8000 fot högre än Etna, sago vi fjärilar och andra vingade insekter.

Om de ock sasom främlingar förirrat sig dit, drifna af lodräta luftströmmar, sa bevisar deras tillvaro dock att den böjligare djurverlden ännu härdar ut der vextverlden redan langt för detta natt sin gräns.

Högre än Teneriffas kägla uppstaplad pa Pyreneernas snöbetäckta rygg, högre än alla toppar pa Anderna, sväfvar ofta öfver oss kondorn, jätten ibland gamarne.

Roflystnad och jagt efter den finulliga Vicunnas, som stengetslik och skocktals ströfvar pa snöiga gräsfält, lockar den starka fageln till denna trakt.

Visar nu redan det obeväpnade ögat att hela luftkretsen är full af lif, sa upptäcker det beväpnade ännu större under.

Ifran uttorkade vattensamlingar lyftar vinden upp hjulformiga (rotiferae) djur, Brachioner och svärmar af mikroskopiska varelser; orörliga och försänkta i skendöd sväfva de i luften till dess daggen aterför dem till den närande jorden, löser det omhölje som innesluter deras genomskinliga hvirflande kroppar, och ingjuter i organerna ny spänstighet, sannolikt genom det lifselement som allt vatten innehaller.

De gulaktiga, Atlantiska stoftmoln, som tid efter annan ifran Capverdiska öarna intränga langt mot öster i norra Afrika, Italien och mellersta Europa, besta enligt Ehrenbergs lysande upptäckt af kiselskaliga mikroskopiska organismer.

Manga sväfva mahända under langa ar i de öfre luftlagren, och komma stundom genom de öfre passaderna eller lodräta luftströmmar ned, mäktiga af lif och inbegripna i organisk sjelfdelning.

Jemte utvecklade varelser bär luftkretsen ocksa otaliga frön till framtida skapelser, insektägg och vextägg som medelst har- och fjäderkronor blifvit skickade pa langa höstresor.

Till och med det lifvande stoft som hanblommorna utströ, föres till enstaka honblommor öfver haf och land af vindar och vingade insekter.

Hvarthelst än naturforskarens blick tränger, finnes utbredt lif eller lifsfrö.

Men tjenar ock det rörliga lufthafvet, i hvilket vi äro dränkta och öfver hvars yta vi icke kunna höja oss, till nödvändig näring för manga organiska varelser, sa behöfva dessa derjemte ännu en gröfre föda som blott den gasformiga oceanens botten erbjuder.

Denna botten är af tva slag: mindre delen bestar af den torra jorden, omedelbart kringfluten af luft, större delen utgöres af vatten -- mahända nagongang för artusenden sedan sammansmält af luftformiga ämnen genom en elektrisk eld, och nu oupphörligt fördeladt i molnenas verkstad samt i djurens och vexternas pulserande kärl.

Den organiska skapelsen trängde djupt ned i jordens inre, öfverallt dit det meteoriska tidvattnet kunde tränga i naturliga halor eller grufvor.

Den kryptogamiska, underjordiska florans omrade har tidigt varit föremal för mina vetenskapliga arbeten.

Heta källor nära sma Hydroporer, Conferver och Oscillatorier äfven vid den högsta temperatur.

Nära polarcirkeln vid Björnsjön sag Richardson marken, som vid 20 fots djup förblef frusen om sommaren, smyckad med blommande örter.

Det är oafgjordt hvar större lifsfullhet finnes, pa fastlandet eller i det outforskade hafvet.

Genom Ehrenbergs ypperliga arbete "über das Verhalten des kleinsten Lebens" i det tropiska verldshafvet savälsom i sydpolens simmande och fasta is, har den organiska lifskretsen, lifvets horisont, utvidgat sig för vara ögon.

Kiselskaliga Polygastrer och Coscinodisker med sina gröna ovarier, äro funna 12° fran polen lefvande, inslutna i isklumpar; likasa bebor den lilla svarta isloppan (desoria glacialis) och Podurellen tranga isrör i Schweiz' af Agassiz undersökta gletscher.

Ehrenberg har visat att pa flere mikroskopiska infusionsdjur ater andra lefva parasitiskt; att ett osynligt djur bland Gallionellerna, genom sin ofantliga delningskraft och utveckling i massa, pa fyra dagar kan bilda tva kubikfot Biliner polerskiffer.

I oceanen synas geleartade sjömaskar, än lefvande, än döda, sasom lysande stjernor; deras fosforljus förvandlar det omätliga verldshafvets grönaktiga yta till ett eldhaf.

Oförgätligt blir för mig intrycket af dessa Söderhafvets lugna nätter, da Skeppets höga stjernbild och det nedgaende Korset utgjöto sitt milda planetariska ljus fran himlens dunstfulla bla, och tillika delfinerna gjorde sina lysande faror i hafvets skummande svall.

Men ej blott oceanen utan ock kärren dölja tallösa djur af underbar form.

Nästan omärkbara för vara ögon äro Cyclidierna, Euglener, och Naider, delbara i grenar, sasom Lemna, hvars skugga de söka.

Omgifna af mangfaldig luftblandning och obekanta med ljuset, andas den fläckade Ascaris, som vistas i regnmaskens hud, den silfverglänsande Leucophra, som finnes i strand-Naidens inre, och Pentastoma, som bebor skallerormens porösa lunga.

Det finnes bloddjur i grodor och laxar, och enligt Nordmann djur i fiskögonens vätska liksom i braxenpankans gälar.

Salunda äro skapelsens mest fördolda rum uppfyllda med lif.

Vi vilja här dröja vid vexternas slägten, ty pa deras tillvaro beror djurverldens tillvaro.

Oaflatligt bemöda de sig att organiskt upptaga jordens raa ämne, samt att förberedande tillblanda det genom lefvande kraft som efter tusende förvandlingar förädlas till nervtradar.

Samma blick vi fästa pa vext-beklädningen afslöjar för oss djurlifvets fullhet, som näres och uppehalles af den.

Olika är den matta väfd, som den blomrika Flora utbreder öfver jordens nakna kropp; tätare der solen stiger högre upp pa en aldrig mulen himmel, glesare emot de tröga polerna, der en atervändande köld än dödar utvecklade knoppar, än öfverraskar mognande frukter.

Öfverallt kan menniskan dock fröjda sig at närande vexter.

Skiljer pa hafsbottnet en vulkan den sjudande vagen at och skjuter plötsligt fram en slaggig klippa, sasom engang emellan de Grekiska öarna, eller lyfta endrägtiga Lithofyter sina haliga boningar upp pa en bergsrygg under hafvet, till dess de efter artusenden sticka upp öfver vattnets spegel, dö bort och bilda en jemn korall-ö: sa äro de organiska krafterna genast färdiga att upplifva den döda klippan.

Hvad som sa hastigt ditför frön, antingen vandrande faglar, vinden eller hafvets vagor, är svart att afgöra när kusterna äro langt aflägsna.

Men pa nakna stenen bildar sig sa snart luften berör den i de nordiska länderna en väfnad af sammetslika fibrer, som för obeväpnade ögon ser ut som färgade fläckar.

Hvarftals sätter sig en organisk väfnad ofvanpa den andra, och liksom menniskoslägtet maste genomga vissa grader af sedlig kultur, sa är vexternas smaningom skeende utbredning bunden vid vissa fysiska lagar.

Der nu höga skogar höja sina luftiga toppar öfvertäckte engang fina stenmossor det jordlösa graberget.

Bladmossor, gräs, örter, buskar fylla luckan af den langa, men omätta mellantiden.

Hvad mossan uträttar i norden, gör i tropikländerna Portulaca, Gomphrena och andra feta, laga strandvexter.

Vextmattans historie och dess utbredning smaningom öfver den ödsliga jordytan har sina epoker, liksom den vandrande djurverldens historie.

Men om ock lifvets fullhet är öfverallt utbredd, om organismen oupphörligt bemödar sig att förena genom döden lösta elementer till nya former, sa är denna lifsfullhet och dess förnyelse dock olika efter himmelstreckens olikhet.

Periodiskt stelnar naturen i de kalla zonerna, ty flytande ämnen äro vilkor för lifvet.

Djur och vexter ligga här flere manader igenom begrafna i vintersömn.

Pa en stor del af jorden hafva derföre blott sadana organiska kroppar kunnat utveckla sig som emotsta betydlig köld och utan bladorganer länge kunna afbryta lifsfunktionerna.

Deremot ju närmare tropikerna, desto mera tilltar mangfalden i form och färgblandning, det organiska lifvets eviga ungdom och kraft.

Detta tilltagande kan lätt betviflas af den som aldrig lemnat var verldsdel eller försummat studium af allmänna geografin.

Om man ifran vara lummiga ekskogar stiger ned öfver Alperna eller Pyreneerna till Italien eller Spanien, om man blott vänder sin blick pa nagra Afrikanska Medelhafs-kustländer, sa förledes man lätt till den falska slutsats att skoglöshet tillhör heta klimaters karaktär.

Men man glömmer att södra Europa hade ett annat utseende när Pelasgiska eller Kartaginensiska kolonister först nedsatte sig der; man glömmer att menniskoslägtets tidigare bildning undantränger skogarna, och att nationernas omskapande ande smaningom beröfvar jorden den prydnad, som gläder oss i norden och mer än all historie bevisar var sedliga kulturs ungdom.

Den stora katastrof, genom hvilken Medelhafvet bildade sig da det, en öfversvämmande insjö, genombröt Dardanellernas slussar och Herkules stoder, denna katastrof synes hafva beröfvat angränsande länder en stor del af deras svartmylla.

Hvad Grekiska skriftställare tala om de Samothraciska sagorna antyder den förstörande naturförändringens nyhet.

Ocksa bestar en stor del af jordytan af nakna klippor i alla de länder som Medelhafvet sköljer och som karakteriseras af tertiärkalk och underliggande krita (Nummuliter och Neocomier).

Det pittoreska i de Italienska trakterna beror hufvudsakligen af den behagliga kontrasten emellan liflösa öde berg och den yppiga vegetation, som uppspirar der likt öar.

Hvarest dessa berg äro mindre splittrade och sammanhalla vatten pa ytan, hvarest denna yta är betäckt med jord, sasom vid Albano-sjöns intagande stränder: der har sjelfva Italien sina ekskogar sa skuggiga och gröna som en nordbo önskar dem.

Ocksa öknarna hinsidan om Atlas och Sydamerikas omätliga stepper eller slätter maste betraktas sasom blotta lokal-företeelser.

De sednare finner man atminstone under regntiden betäckta med gräs och laga örtlika mimoser; de förra äro sandhaf i den gamla kontinentens inre, stora vexttoma rum, omgifna med evigt gröna skogiga stränder.

Blott enstaka staende solfjäderpalmer erinra vandraren om att dessa ödemarker äro delar af en lefvande skapelse.

Vid ljusets bedrägliga lek, som den utstralande värmen astadkommer, ser man än dessa palmers fot sväfva fri i luften, än deras omvända bild reproduceras i vagigt darrande luftlager.

Äfven vester om Perus Ander, vid Stilla hafvets kuster, behöfde vi veckor för att genomströfva sadana vattentoma öknar.

Upphofvet till dessa stora landsträckors vextlöshet i trakter der rundtomkring herrskar den kraftfullaste vegetation, är ett förlitet observeradt geognostiskt fenomen, som utan tvifvel grundar sig pa fordna naturrevolutioner, pa öfversvämningar eller vulkaniska förvandlingar af jordskorpan.

Har en trakt engang förlorat sin vextmatta, är sanden rörlig och tom pa källor, hindrar den heta, lodrätt uppstigande luften molnen att sla ned: sa kunna artusenden förga innan nagot organiskt lif ifran de gröna stränderna intränger i det inre af ödemarkerna.

Den som förstar att omfatta naturen med en blick och abstrahera ifran lokalföreteelser, ser huru med den lifvande värmens tilltagande fran polerna till eqvatorn, ocksa organisk kraft och lifsfullhet smaningom föröka sig. Men vid detta tilltagande äro dock sa skilda skönheter förbehallna hvarje landsträcka:

för tropikländerna vextformernas mangfalden och storlek, för norden anblicken af ängar och naturens periodiska atervaknande vid varluftens första fläkt.

Hvarje zon har utom sina egna företräden ocksa sin egendomliga karaktär.

Organisationens djupa kraft fängslar, oaktadt ett visst sjelfsvald i enskilda delars oregelbundna utveckling, all djur- och vextgestaltning vid fasta, evigt aterkommande typer.

Sasom man hos enskilda organiska väsen igenkänner en bestämd fysiognomi, liksombeskrifvande botanik och zoologi, i ordets trängre bemärkelse, utgöra blott en sönderdelning af djur- och vext-former; sa gifves det ock en naturfysiognomi, hvilken uteslutande tillkommer hvarje luftstreck.

Hvad malaren förstar med uttrycken:

Schweizisk natur, Italiensk himmel, grundar sig pa en dunkel känsla af denna lokala naturkarakter.

Luftens bla, belysningen, dimman som hvilar öfver det aflägsna, djurens gestalt, örternas saftfullhet, löfvens glans, bergens konturer: alla dessa elementer bestämma totalintrycket af en trakt.

Väl bilda samma bergarter: trachyt, basalt, porfyrskiffer och dolomit, i alla zoner klippgrupper af enahanda fysiognomi.

Grönstensklipporna i Sydamerika och Mexiko likna dem i Fichtelgebirge, pa samma sätt som inland djuren Allcos eller den ursprungliga hundracens i Nya verlden gestalt öfverensstämmer med den Europeiska racens.

Ty jordens oorganiska skorpa är liksom oberoende af klimatiska inflytelser, vare sig att klimatens atskilnad efter geografisk breddgrad är nyare än grabergen, vare sig att den hardnande, värmeledande och värmelösande jordmassan gaf sig sjelf sin temperatur, i stället för att fa den utifran.

Alla formationer äro derföre alla verldstrakter egna och likna sig i alla.

Basalten bildar öfverallt tvillingsberg och stympade käglor; trapp-porfyren förekommer öfverallt i groteska klippmassor, graniten i lugnt rundade toppar.

Liknande vextformer, granar och ekar bekransa bergbranterna i Sverige och i sydligaste delen af Mexiko.

Och vid all denna öfverensstämmelse i former, denna likhet i enskilda konturer antar dock deras gruppering till ett helt den mest olika karaktär.

Liksom en oryktognostisk kunskap om stenarterna skiljer sig ifran läran om bergen, sa är en individuell naturbeskrifning olik den allmänna, eller naturens fysiognomik.

Georg Forster i sina resor och sma skrifter, Goethe i naturskildringarna som finnas i manga af hans odödliga verk, Buffon, Bernardin de S:t Pierre, och Chateaubriand hafva skildrat enskilda trakters karaktär med oefterhärmlig sanning.

Sadana skildringar äro ej blott egnade att förskaffa själen en njutning af ädlaste art, nej, kunskapen om olika verldstrakters naturkaraktär är pa det närmaste förenad med historien om menniskoslägtet och dess kultur.

Ty om denna kulturs början ocksa icke bestämmes allena af fysiska inflytelser, sa bero dock dess riktning, folkkarakteren, mensklighetens dystrare eller gladare stämning till största delen af klimatiska förhallanden.

Huru mäktigt har icke den Grekiska himmelen verkat pa dess invanare!

Huru tidigt hafva icke de folk som nedsatte sig i den sköna och lyckliga trakten emellan Eufrat, Halys och Ägeiska hafvet vaknat till sedligt behag och ömma känslor!

Och när Europa försjönk i nytt barbari och religiös entusiasm hastigt öppnade den heliga orienten, hafva icke vara förfäder anyo hemtat mildare seder ifran dessa ljufva dalar?

Grekernas skaldeverk och de nordiska folkens raare sanger hade hufvudsakligen för sin egendomliga karaktär att tacka vexternas och djurens form, bergdalarna som omgafvo skalderna, och den luft som susade omkring dem.

Hvem känner sig icke annorlunda stämd i bokarnas mörka skugga, pa kullar som äro bekransade med enstaka staende granar, eller pa ängsfält der vinden susar i björkarnas darrande löf?

Melankoliska, allvarligt upplyftande, eller glada bilder framkallas hos oss af dessa fosterländska vextgestalter.

Den fysiska verldens inflytande pa den moraliska, det sinligas och öfversinligas hemlighetsfulla inverkan pa hvarandra, ger at naturens studium, om man lyfter det till upphöjdare synpunkter, ett eget behag som ännu alltför litet är kändt.

Men om ock olika verldstrakters karaktär tillika beror af alla yttre företeelser, om bergens konturer, vexternas och djurens fysiognomi, om himlens bla, molnens gestalt och luftkretsens genomskinlighet astadkomma totalintrycket: sa kan man dock icke neka att vextbeklädnaden mest bestämmer detta intryck.

Djur-organismen saknar en större massa, individernas rörlighet och litenhet undandraga dem ofta vara blickar; men vextverlden verkar deremot pa var inbillningskraft med stadigvarande storhet.

Dess massa tillkännager dess alder, och hos vexterna allena äro alder och uttrycket af en alltid sig förnyande kraft sammanparade.

Det jättelika drakträdet, som jag sag pa Kanariska öarna och som haller 16 fot i diameter, bär alltännu blomma och frukt, liksom i evig ungdom.

När Fransyska äfventyrare, Bethencourts, i början af 15:de seklet eröfrade de lyckliga öarna, hade drakträdet vid Orotava samma kolossala storlek som nu; det är heligt för infödingarna liksom oliveträdet i Athens borg eller almen i Efesus. I tropikländerna är en skog af Hymeneer och Cäsalpiner mahända ett minnesmärke af mer än tusen ars alder.

Omfattar man med en blick de olika fanerogama vextarterna, som nu finnas i herbarier och uppskattas till vida mer än 80,000, sa igenkänner man i denna underbara mängd vissa hufvudformer, till hvilka manga andra lata hänföra sig.

För att bestämma dessa typer, af hvilkas individuella skönhet, fördelning och gruppering ett lands vegetations fysiognomik beror, far man icke hafva afseende pa de minsta fortplantningsorganer, blomhöljen och frukter, sasom man gör i botaniska systemer af andra skäl, utan pa det som genom sin massa individualiserar totalintrycket af en trakt.

Ibland vegetationens hufvudformer gifves det visserligen hela familjer af det sakallade naturliga systemet.

Bananas-vexter och palmer, Casuarineer och Coniferer uppföras ocksa ibland dessa.

Men den botaniska systematikern atskiljer en mängd vextgrupper som fysiognomikern ser sig tvungen att förena.

Der vexterna framställa sig sasom massor, sammanflyta bladens konturer och fördelning, stammarnas och grenarnas gestalt i hvarandra.

Malaren -- och just konstnärens fina naturkänsla bör här gifva utslaget -- atskiljer i bakgrunden af ett landskap pinjer eller palmsnar ifran bokskogar, men icke dessa ifran andra löfskogar.

Sexton vextformer bestämma hufvudsakligen naturens fysiognomi.

Jag uppräknar blott dem som jag observerat pa mina resor genom bada continenterna och under en mangarig uppmärksamhet pa vegetationen i olika trakter emellan 60:e graden nordlig och 12:e graden sydlig bred.

Säkert förökas detta antal ansenligt om man engang djupare intränger i kontinenternas inre och upptäcker nya vextslag.

I sydöstliga Asien, i det inre af Afrika och Nya Holland, i Sydamerika fran Amazonströmmen till provinsen Chiquitos, är vegetationen oss ännu fullkomligt obekant.

Huru, om man nagongang upptäckte ett land der träiga svampar eller mossor formerade höga trän?

Neckera dendroides, en Tysk bladmossa, är i sjelfva verket träaktig, och Bambusaceae (trädartade gräs), tropikländernas ormbunkar, ofta högre än vara lindar och alar, äro ännu för Europeen en lika öfverraskande syn, som en skog af höga bladmossor vore för den första upptäckaren.

Den absoluta storlek och utvecklingsgrad de organismer kunna uppna som tillhöra en familj, beror af lagar som ännu äro okända.

I hvarje af djurrikets stora afdelningar: insekter, krustaceer, reptilier, faglar, fiskar och däggdjur, oscillera kroppsbyggnadens dimensioner emellan vissa yttersta gränsor.

Mattet af storleks-variationer pa grund af hittills gjorda observationer, kan justeras genom nya upptäckter af hittills obekanta djurslag.

Hos landtdjuren synas af breddgraden beroende temperaturförhallanden hafva genetiskt befordrat den organiska utvecklingen.

Var ormödlas klena och spensliga form uttänjer sig i södern till den fruktansvärda krokodilens kolossala, oviga, pantsarklädda kropp.

I Afrikas och Amerikas ofantliga kattor, tigern, lejonet och jaguaren, aterfinner man vart minsta husdjurs gestalt efter en större skala.

Tränga vi i jordens inre och genomgräfva djurs och vexters grafställen, sa förkunna oss petrifikaterna ej blott en form-fördelning som strider emot nuvarande klimater, utan visa oss äfven kolossala gestalter, hvilka ej mindre kontrastera med dem som nu omgifva oss, än Hellenernas enkla hjeltenaturer med det som var tid kallar karaktärsstorhet.

Har jordens temperatur undergatt betydliga, kanske periodiskt aterkommande förändringar, har förhallandet emellan haf och land, ja lufthafvets höjd och dess tryckning icke alltid varit densamma: sa maste naturens fysiognomi, organismens storlek och gestalt likaledes redan varit underkastad mangfaldig vexling.

Mäktiga Pachydermer, elefantlika Mastodonter, Owens Mylodon robustus, och Colossochelys, en landsköldpadda af 6 fots höjd, bebodde fordomtima skogar, som bestodo af jättelika Lepidodendrer, cactuslika Stigmarier och manga slags Cycadeer.

Ur stand att fullständigt skildra den aldrande planetens fysiognomi till sina nuvarande drag, vagar jag blott framdraga de karakterer som företrädesvis tillkomma hvarje vextgrupp.

Med all vart spraks böjlighet och rikedom blir det dock ett svart företag att med ord teckna hvad egentligen blott malarens efterbildande konst förmar framställa.

Ocksa maste man undvika det tröttande, som uppraknandet af enskilda former ovilkorligen skulle hafva med sig.

Vi begynna med palmerna, de högsta och ädlaste bland alla vext-gestalter, ty dem hafva alla folk tillerkänt skönhetens pris; den tidigaste menskobildning var ock i det Asiatiska palmlandet, samt i den trakt som närmast gränsar till palmzonen.

Höga, smärta, ringlade, stundom taggiga stammar sluta med glänsande, än solfjäderlika, än fjäderformiga blad.

Bladen äro ofta gräslikt krusade.

Den släta stammen, som jag noga mätt, uppnar 180 fots höjd. Palmernas form tager af i prakt och storlek fran eqvatorn mot de temperade zonerna.

Europa har bland sina inhemska vexter blott en representant för denna form: den dvärgaktiga kustpalmen, Chamärops, som i Spanien och Italien gar upp till 44:e graden.

Det egentliga palmklimatet har emellan 201/2 och 22° Reaum. arlig medelvärma.

Men dadelpalmen, som blifvit hemtad till oss ifran Afrika och som är mindre skön än andra arter af denna grupp, vegeterar ännu i södra Europa der medeltemperaturen belöper sig till 12 a 131/2 grad.

Palmstammar och elefantskeletter ligga i norra Europa begrafna under jorden; deras läge gör det sannolikt att de icke blifvit hit spolade ifran tropikerna mot norden, utan att klimatet, liksom naturens deraf beroende fysiognomi mangfaldigt förändrats under var planets stora revolutioner.

Till palmerna sällar sig i alla verldsdelar pisang- eller bananas-formen: botanikernas Scitamineer och Musaceer, Heliconia, Amomum, Strelitzia; en lag, men saftrik, nästan örtlik stam, vid hvars spets höja sig tunna, löst väfda, fint strimmiga, sidenartadt glänsande blad.

Pisang-snar äro fuktiga trakters prydnad.

Af deras frukt lefva nästan alla den heta zonens invanare.

Liksom nordens mjöliga cerealier eller sädesslag, atfölja pisangstammarna menniskorna ifran deras kulturs tidigaste barndom.

Semitiska sagor sätta denna närande vexts ursprungliga hem vid Eufrat, andra sannolikare vid Himalayabergets fot i Indien.

Enligt Grekiska sagor voro Ennas fält cerealiernas lyckliga fädernesland.

Om Ceres Siculiska frukter, som genom odling bredt sig öfver jordens norra del, bildande enformiga vidsträckta gräsfält, föga bidraga till att försköna anblicken af naturen; sa mangfaldigar tropikländaren deremot genom att plantera pisang en bland de herrligaste och ädlaste gestalter.

Malvaceernas och Bombaceernas form framställas af Ceiba, Cavanillesia, och det Mexikanska handträdet Cheirostemon: kolossalt tjocka stammar med finulliga, stora, hjertformiga eller inskurna blad och praktfulla, ofta purpurröda blommor.

Till denna grupp hör apbrödträdet, Adansonia digitata, som vid medelmattig höjd stundom har 30 fot i diameter och sannolikt är det största och äldsta organiska monument pa var planet.

I Italien begynner redan Malvaformen att gifva vegetationen en egendomligt sydlig karaktär.

Deremot saknar var tempererade zon i gamla verlden alldeles de finfjädriga bladen, Mimosernas form: den herrskar uti Acacia, Desmanthus, Gleditschia, Porleria, Tamarindus.

Denna sköna form saknas icke i Nordamerikas förenta stater, som vid samma latitud hafva en mangfaldigare och yppigare vegetation än Europa.

Hos mimoserna är grenarnas skärmlika utbredning vanlig, nästan sasom hos Italiens pinjer.

Tropikklimatets djupblaa himmel, skimrande genom de fint fjädriga bladen, gör en utomordentligt pittoresk effekt.

En mest Afrikansk vextgrupp äro ljungvexterna; dit höra, enligt sin fysiognomiska karaktär eller allmänna utseende, ocksa Epacrideae och Diosmeae, manga Proteaceae och de Australiska Acacierna med bara bladstjelksblad (Phyllodier): en grupp som har nagon likhet med barrträden, och just derföre sa mycket behagligare kontrasterar mot dessa genom sin mängd af klockformiga blommor.

De trädartade ljungvexterna uppna, liksom nagra andra Afrikanska vexter, Medelhafvets nordliga strand.

De pryda Italien och södra Spaniens Cistus-buskager.

Yppigast vexande har jag sett dem pa Teneriffa.

I Östersjöländerna och längre mot norden är denna vextform fruktad, sasom förkunnande torka och ofruktbarhet.

Vara ljungvexter lefva i sällskap och mot deras framskridande hafva akerbrukande folk sedan sekler kämpat med föga lycka.

Besynnerligt att familjens hufvudrepresentant är egen för blott en sida af var planet!

Af 300 härtills bekanta arter Erica finnes blott en enda i Nya verlden fran Pensylvanien och Labrador ända till Nutka och Alaschka.

Deremot är Cactus-formen egen blott för Nya kontinenten: än kägelformig, än delad, än staende upprätt i höga mangkantiga pelare, sasom orgelpipor.

Denna grupp bildar den mest frapperande kontrast med liljornas och bananernas former.

Den hör till de vexter som Bernardin de S:t Pierre sa lyckligt kallar öknens vegetabiliska källor.

Pa Sydamerikas vattentoma slätter söka de törstande djuren melon-cactus, en klotformig, till hälften i torra sanden fördold vext, hvars saftrika innanmäte gömmes under förfärliga taggar.

Pelarformiga cactusstammar uppna 30 fots höjd, och delade likt kandelabrer, ofta betäckta med lichener, paminna de genom likhet i fysiognomin om nagra Afrikanska Euforbier.

Liksom dessa bilda gröna oaser i vexttoma öknar, sa upplifva orkideerna tropikträdens af ljus förkolade stammar och ödsliga klippremnor.

Vaniljformen utmärker sig genom ljusgröna, saftfulla blad, samt mangfärgade blommor af underbar byggnad.

Orkidblommorna likna än vingade insekter, än faglar som lockas af honingskärlens doft. En malares lif vore icke tillräckligt att afbilda de praktfulla orkideerna som pryda Peru-Andernas djupt farade bergdälder.

Sasom nästan alla cactus-arter är ock casuarinernas form bladlös: en vextgestalt som är egen blott för söderhafvet och Ostindien, trän med skafgräslika grenar.

Likväl finnes i andra trakter af jorden äfven spar till denna mer underliga än vackra form.

Plumiers eqvisetum altissimum, Forskals ephedra aphylla fran norra Afrika, Colletier fran Peru och Calligonum Pallasia fran Siberien äro nära beslägtade med casuarinformen.

Liksom hos pisangvexterna finnes den största utsträckning i bladkärlen sa hos casuarinerna och barrträden den största sammandragning.

Granar, Thuja och cypresser utgöra en nordisk form som under tropikerna är mera sällsynt och i nagra kottvexter (dammara, salisburia) visar bredbladiga barr.

Deras evigt friska grönska upplifvar de ödsliga vinterlandskapen.

De förkunna liksom för polarfolken att om än snö och is betäcka marken, slocknar dock pa var planet aldrig vexternas inre lif likt Promethei eld.

Parasitiskt, liksom hos oss trädmossorna, betäcka i tropikländerna utom orkideerna, ocksa Pothos-vexterna skogsträdens aldrande stam; saftiga, örtlika stänglar uppbära stora, än pilformiga, än fingerlika, än langdragna, men alltid tjockadriga blad.

Aroideernas blommor äro inneslutna i slidor för att höja deras lifsvärma; utan stammar skjuta de rötter i luften.

Beslägtade former äro: pothos, dracontium, caladium, arum; den sednare framskrider ända till Medelhafvets kuster, paminnande i Spanien och Italien med sin saftfulla hästsko, höga tistelstand och acanthus om yppigheten hos söderns vexter.

Till denna Arumform sällar sig de tropiska Lianernas, i Sydamerikas heta trakter der vegetationen är som starkast; dit höra Paullinia, Banisteria Bignonia och Passiflora.

Vara hummel- och vinrankor paminna om denna tropikernas vextgestalt.

Vid Orinoco hafva Bauhinias bladlösa grenar ofta 40 fots längd; de falla antingen lodrätt ned fran toppen af höga trän, eller äro de snedt utspända sasom masttag, och tigerkatten har en beundransvärd skicklighet att klättra upp och ned pa dem.

Mot de böjliga Lianernas rankor med sin friska och lätta grönska kontrasterar den egna blaaktiga Aloevexten, med stammar, om sadana finnas, som äro nästan odelade, tätt ringlade och ormlikt vridna; vid toppen finnas saftrika, köttiga, langspetsiga blad hopade likt stralar.

De högstammiga Aloe-vexterna bilda icke buskage sasom andra i sällskap lefvande vexter, de sta enstaka pa torra slätter och gifva derigenom tropikländerna ofta en egen melankolisk, man kunde säga Afrikansk prägel.

Liksom aloeformen utmärker sig genom allvarsamt lugn och fasthet, sa hafva gräsens, isynnerhet de trädartade gräsens fysiognomi ett uttryck af glad lätthet och rörlig spenslighet.

Bambu-skogarna bilda skuggiga hvalfgangar i bada Indierna.

Den glatta, ofta snedt gungande stammen hos tropikernas gräs öfvergar vara alar och ekar i höjd.

Redan i Italien begynner Arundo donax höja sig fran jorden pa samma sätt, och genom sin höjd och massa bestämma landets naturkaraktär.

Ormbunkarnas gestalt är ocksa förädlad i de heta länderna.

Trädartade, ända till 40 fot höga, hafva de utseende af palmer, men deras stam är mindre smärt, kortare och fjälligare än palmernas.

Bladen äro finare, löst väfda, genomskinliga och i kanterna vackert naggade.

Dessa kolossala ormbunkar äro nästan uteslutande egna för tropikerna, men här föredraga de ett tempereradt klimat framför det alldeles heta.

Da nu hettans mildring är blott en följd af höjden, sa kan man säga att berg som höja sig 2 a 3,000 fot öfver hafvet äro denna forms egentliga hem.

Högstammiga ormbunkar atfölja i Sydamerika det välgörande träd, som erbjuder den febersjukdomar botande barken.

Bada tillkännage de en lycklig trakt af jorden der en evigt blid var herrskar.

Ännu vill jag nämna liljevexternas form med säfartade blad och praktfulla blommor, hvars förnämsta hem är södra Afrika; vidare vide-formen, som är inhemsk i alla verldsdelar, myrten-, melastom- och lager-formen.

Det vore ett företag värdt en stor konstnär att studera alla dessa vextgruppers karaktär, icke i drifhus eller enligt botanikers beskrifning, utan i tropikernas storartade natur.

Huru intressant och lärorikt för landskapsmalaren vore icke ett verk, som för ögat framställde de uppräknade sexton hufvudformerna, först enstaka, sedan i sin konstrast mot hvarandra.

Hvad är mera pittoreskt än trädlika ormbunkar som utbreda sina fint väfda blad öfver Mexikanska lagerträd? hvad pikantare än pisang-buskager, beskuggade af höga Guadua- och Bambugräs?

Det är konstnärn medgifvet att fördela grupperna, under hans hand löser sig naturens stora trollbild i nagra fa enkla drag, liksom menniskornas skrifna verk.

I den tropiska himmelens glödande solstralar trifvas vexternas herrligaste gestalter.

Liksom i den kalla norden trädens bark är betäckt med torra trädmossor, sa upplifva der Cymbidium och doftande vanilj Anacardiernas och de jättelika fikonträdens stam.

Pothosbladens friska grönska kontrasterar mot orkideernas mangfärdade blommor; rankor af Bauhinia, passiflora och gulblommig Banisteria omslingra skogsträdens stammar.

Fina blommor utveckla sig ur Theobromas rötter, liksom ur Crescentias och Gustavias tjocka och raa bark.

I denna mängd af blommor och blad, denna yppiga vext och blandning af rankvexter blir det ofta svart för naturforskaren att veta till hvilken stam blommor och blad höra.

Ett enda träd smyckadt med Paullinier, Bignonier och Dendrobium, bildar en grupp af vexter som skiljda fran hvarandra skulle betäcka en betydlig sträcka mark.

Under tropikerna äro vexterna ocksa frodigare, med friskare grönska, sirade med större och mer glänsande blad än i nordligare trakter.

Sällskapligt lefvande vexter, hvilka den Europeiska vegetationen göra sa enformiga, saknas nästan alldeles vid eqvatorn.

Träd nästan dubbelt sa höga som vara ekar prala der med blommor som äro stora och praktfulla likt vara liljor.

Pa Magdalenaflodens i Sydamerika skuggiga stränder vexer en rankvext Aristolochia, hvars blommor, som äro fyra fot i omkrets, de Indiska gossarna i sina lekar draga öfver hufvudet.

I södra Indiens arkipelag har Rafflesias blommor nästan tre fot i diameter och väga öfver fjorton marker.

Den utomordentliga höjd, hvilken ej blott enstaka berg utan hela länder uppna under vändkretsarna, och den köld som är en följd häraf, förskaffa tropikländernas invanare en sällsam anblick: utom palmer och pisang omgifva dem äfven vextformer, som blott tyckas tillhöra nordiska länder.

Cypresser, granar och ekar, berberisbuskar och alar (nära beslägtade med vara) betäcka bergslätterna i södra Mexiko och i Anderna under eqvatorn.

Sa har naturen förlänat menniskan i heta zonen att se alla jordens vextformer utan att öfvergifva sitt hem; liksom himlahvalfvet ifran pol till pol icke för honom döljer nagra af sina lysande verldar.

Denna och sa mangen annan naturnjutning maste de nordiska folken umbära; manga stjernor och manga vextformer förblifva dem obekanta för alltid, och deribland just de skönaste: palmer, högstammiga ormbunkar, pisang, trädlika gräs och finfjädriga mimoser.

De sjukliga vexter vara drifhus innesluta, erbjuda blott en svag bild af tropikvegetationens majestät.

Men vart spraks utbildning, skaldens glödande fantasi, malarens afbildande konst har öppnat oss en rik källa till ersättning; ur dem hemtar var inbillningskraft lifliga bilder af en exotisk natur. I den kalla norden, pa den ödsliga heden, kan en ensam menniska tillegna sig allt hvad man utforskar i de aflägsnaste trakter, och salunda i sitt inre skapa sig en verld som är ett verk af hans ande, fritt och oförgängligt sasom denna.