Vext-Fysiognomik, af Alex. von Humboldt.

När menniskan med lifligt sinne genomforskar naturen eller i inbillningen mäter den organiska skapelsens vida rymder, så gör ingenting ett djupare och mäktigare intryck än lifvets öfverallt utbredda fullhet.

Öfverallt, till och med nära de isiga polerna, genljuder luften af foglarnas sång och insekternas surrande.

Icke blott de nedre lagren, der förtjocknade dunster sväfva, utan också de öfre, eteriskt rena, äro fulla med lif.

Ty så ofta man bestigit de Peruanska Cordillerernas rygg eller det Hvita bergets topp, söder om Leman sjön, har man ännu i dessa öknar upptäckt djur; på Chimborazo, nästan 8000 fot högre än Etna, sågo vi fjärilar och andra vingade insekter.

Om de ock såsom främlingar förirrat sig dit, drifna af lodräta luftströmmar, så bevisar deras tillvaro dock att den böjligare djurverlden ännu härdar ut der vextverlden redan långt för detta nått sin gräns.

Högre än Teneriffas kägla uppstaplad på Pyreneernas snöbetäckta rygg, högre än alla toppar på Anderna, sväfvar ofta öfver oss kondorn, jätten ibland gamarne.

Roflystnad och jagt efter den finulliga Vicunnas, som stengetslik och skocktals ströfvar på snöiga gräsfält, lockar den starka fågeln till denna trakt.

Visar nu redan det obeväpnade ögat att hela luftkretsen är full af lif, så upptäcker det beväpnade ännu större under.

Ifrån uttorkade vattensamlingar lyftar vinden upp hjulformiga (rotiferae) djur, Brachioner och svärmar af mikroskopiska varelser; orörliga och försänkta i skendöd sväfva de i luften till dess daggen återför dem till den närande jorden, löser det omhölje som innesluter deras genomskinliga hvirflande kroppar, och ingjuter i organerna ny spänstighet, sannolikt genom det lifselement som allt vatten innehåller.

De gulaktiga, Atlantiska stoftmoln, som tid efter annan ifrån Capverdiska öarna intränga långt mot öster i norra Afrika, Italien och mellersta Europa, bestå enligt Ehrenbergs lysande upptäckt af kiselskaliga mikroskopiska organismer.

Många sväfva måhända under långa år i de öfre luftlagren, och komma stundom genom de öfre passaderna eller lodräta luftströmmar ned, mäktiga af lif och inbegripna i organisk sjelfdelning.

Jemte utvecklade varelser bär luftkretsen också otaliga frön till framtida skapelser, insektägg och vextägg som medelst hår- och fjäderkronor blifvit skickade på långa höstresor.

Till och med det lifvande stoft som hanblommorna utströ, föres till enstaka honblommor öfver haf och land af vindar och vingade insekter.

Hvarthelst än naturforskarens blick tränger, finnes utbredt lif eller lifsfrö.

Men tjenar ock det rörliga lufthafvet, i hvilket vi äro dränkta och öfver hvars yta vi icke kunna höja oss, till nödvändig näring för många organiska varelser, så behöfva dessa derjemte ännu en gröfre föda som blott den gasformiga oceanens botten erbjuder.

Denna botten är af två slag: mindre delen består af den torra jorden, omedelbart kringfluten af luft, större delen utgöres af vatten — måhända någongång för årtusenden sedan sammansmält af luftformiga ämnen genom en elektrisk eld, och nu oupphörligt fördeladt i molnenas verkstad samt i djurens och vexternas pulserande kärl.

Den organiska skapelsen trängde djupt ned i jordens inre, öfverallt dit det meteoriska tidvattnet kunde tränga i naturliga hålor eller grufvor.

Den kryptogamiska, underjordiska florans område har tidigt varit föremål för mina vetenskapliga arbeten.

Heta källor nära små Hydroporer, Conferver och Oscillatorier äfven vid den högsta temperatur.

Nära polarcirkeln vid Björnsjön såg Richardson marken, som vid 20 fots djup förblef frusen om sommaren, smyckad med blommande örter.

Det är oafgjordt hvar större lifsfullhet finnes, på fastlandet eller i det outforskade hafvet.

Genom Ehrenbergs ypperliga arbete »über das Verhalten des kleinsten Lebens» i det tropiska verldshafvet såvälsom i sydpolens simmande och fasta is, har den organiska lifskretsen, lifvets horisont, utvidgat sig för våra ögon.

Kiselskaliga Polygastrer och Coscinodisker med sina gröna ovarier, äro funna 12° från polen lefvande, inslutna i isklumpar; likaså bebor den lilla svarta isloppan (desoria glacialis) och Podurellen trånga isrör i Schweiz’ af Agassiz undersökta gletscher.

Ehrenberg har visat att på flere mikroskopiska infusionsdjur åter andra lefva parasitiskt; att ett osynligt djur bland Gallionellerna, genom sin ofantliga delningskraft och utveckling i massa, på fyra dagar kan bilda två kubikfot Biliner polerskiffer.

I oceanen synas geléartade sjömaskar, än lefvande, än döda, såsom lysande stjernor; deras fosforljus förvandlar det omätliga verldshafvets grönaktiga yta till ett eldhaf.

Oförgätligt blir för mig intrycket af dessa Söderhafvets lugna nätter, då Skeppets höga stjernbild och det nedgående Korset utgjöto sitt milda planetariska ljus från himlens dunstfulla blå, och tillika delfinerna gjorde sina lysande fåror i hafvets skummande svall.

Men ej blott oceanen utan ock kärren dölja tallösa djur af underbar form.

Nästan omärkbara för våra ögon äro Cyclidierna, Euglener, och Naider, delbara i grenar, såsom Lemna, hvars skugga de söka.

Omgifna af mångfaldig luftblandning och obekanta med ljuset, andas den fläckade Ascaris, som vistas i regnmaskens hud, den silfverglänsande Leucophra, som finnes i strand-Naidens inre, och Pentastoma, som bebor skallerormens porösa lunga.

Det finnes bloddjur i grodor och laxar, och enligt Nordmann djur i fiskögonens vätska liksom i braxenpankans gälar.

Sålunda äro skapelsens mest fördolda rum uppfyllda med lif.

Vi vilja här dröja vid vexternas slägten, ty på deras tillvaro beror djurverldens tillvaro.

Oaflåtligt bemöda de sig att organiskt upptaga jordens råa ämne, samt att förberedande tillblanda det genom lefvande kraft som efter tusende förvandlingar förädlas till nervtrådar.

Samma blick vi fästa på vext-beklädningen afslöjar för oss djurlifvets fullhet, som näres och uppehålles af den.

Olika är den matta väfd, som den blomrika Flora utbreder öfver jordens nakna kropp; tätare der solen stiger högre upp på en aldrig mulen himmel, glesare emot de tröga polerna, der en återvändande köld än dödar utvecklade knoppar, än öfverraskar mognande frukter.

Öfverallt kan menniskan dock fröjda sig åt närande vexter.

Skiljer på hafsbottnet en vulkan den sjudande vågen åt och skjuter plötsligt fram en slaggig klippa, såsom engång emellan de Grekiska öarna, eller lyfta endrägtiga Lithofyter sina håliga boningar upp på en bergsrygg under hafvet, till dess de efter årtusenden sticka upp öfver vattnets spegel, dö bort och bilda en jemn korall-ö: så äro de organiska krafterna genast färdiga att upplifva den döda klippan.

Hvad som så hastigt ditför frön, antingen vandrande fåglar, vinden eller hafvets vågor, är svårt att afgöra när kusterna äro långt aflägsna.

Men på nakna stenen bildar sig så snart luften berör den i de nordiska länderna en väfnad af sammetslika fibrer, som för obeväpnade ögon ser ut som färgade fläckar.

Hvarftals sätter sig en organisk väfnad ofvanpå den andra, och liksom menniskoslägtet måste genomgå vissa grader af sedlig kultur, så är vexternas småningom skeende utbredning bunden vid vissa fysiska lagar.

Der nu höga skogar höja sina luftiga toppar öfvertäckte engång fina stenmossor det jordlösa gråberget.

Bladmossor, gräs, örter, buskar fylla luckan af den långa, men omätta mellantiden.

Hvad mossan uträttar i norden, gör i tropikländerna Portulaca, Gomphrena och andra feta, låga strandvexter.

Vextmattans historie och dess utbredning småningom öfver den ödsliga jordytan har sina epoker, liksom den vandrande djurverldens historie.

Men om ock lifvets fullhet är öfverallt utbredd, om organismen oupphörligt bemödar sig att förena genom döden lösta elementer till nya former, så är denna lifsfullhet och dess förnyelse dock olika efter himmelstreckens olikhet.

Periodiskt stelnar naturen i de kalla zonerna, ty flytande ämnen äro vilkor för lifvet.

Djur och vexter ligga här flere månader igenom begrafna i vintersömn.

På en stor del af jorden hafva derföre blott sådana organiska kroppar kunnat utveckla sig som emotstå betydlig köld och utan bladorganer länge kunna afbryta lifsfunktionerna.

Deremot ju närmare tropikerna, desto mera tilltar mångfalden i form och färgblandning, det organiska lifvets eviga ungdom och kraft.

Detta tilltagande kan lätt betviflas af den som aldrig lemnat vår verldsdel eller försummat studium af allmänna geografin.

Om man ifrån våra lummiga ekskogar stiger ned öfver Alperna eller Pyreneerna till Italien eller Spanien, om man blott vänder sin blick på några Afrikanska Medelhafs-kustländer, så förledes man lätt till den falska slutsats att skoglöshet tillhör heta klimaters karaktär.

Men man glömmer att södra Europa hade ett annat utseende när Pelasgiska eller Kartaginensiska kolonister först nedsatte sig der; man glömmer att menniskoslägtets tidigare bildning undantränger skogarna, och att nationernas omskapande ande småningom beröfvar jorden den prydnad, som gläder oss i norden och mer än all historie bevisar vår sedliga kulturs ungdom.

Den stora katastrof, genom hvilken Medelhafvet bildade sig då det, en öfversvämmande insjö, genombröt Dardanellernas slussar och Herkules stoder, denna katastrof synes hafva beröfvat angränsande länder en stor del af deras svartmylla.

Hvad Grekiska skriftställare tala om de Samothraciska sagorna antyder den förstörande naturförändringens nyhet.

Också består en stor del af jordytan af nakna klippor i alla de länder som Medelhafvet sköljer och som karakteriseras af tertiärkalk och underliggande krita (Nummuliter och Neocomier).

Det pittoreska i de Italienska trakterna beror hufvudsakligen af den behagliga kontrasten emellan liflösa öde berg och den yppiga vegetation, som uppspirar der likt öar.

Hvarest dessa berg äro mindre splittrade och sammanhålla vatten på ytan, hvarest denna yta är betäckt med jord, såsom vid Albano-sjöns intagande stränder: der har sjelfva Italien sina ekskogar så skuggiga och gröna som en nordbo önskar dem.

Också öknarna hinsidan om Atlas och Sydamerikas omätliga stepper eller slätter måste betraktas såsom blotta lokal-företeelser.

De sednare finner man åtminstone under regntiden betäckta med gräs och låga örtlika mimoser; de förra äro sandhaf i den gamla kontinentens inre, stora vexttoma rum, omgifna med evigt gröna skogiga stränder.

Blott enstaka stående solfjäderpalmer erinra vandraren om att dessa ödemarker äro delar af en lefvande skapelse.

Vid ljusets bedrägliga lek, som den utstrålande värmen åstadkommer, ser man än dessa palmers fot sväfva fri i luften, än deras omvända bild reproduceras i vågigt darrande luftlager.

Äfven vester om Perus Ander, vid Stilla hafvets kuster, behöfde vi veckor för att genomströfva sådana vattentoma öknar.

Upphofvet till dessa stora landsträckors vextlöshet i trakter der rundtomkring herrskar den kraftfullaste vegetation, är ett förlitet observeradt geognostiskt fenomen, som utan tvifvel grundar sig på fordna naturrevolutioner, på öfversvämningar eller vulkaniska förvandlingar af jordskorpan.

Har en trakt engång förlorat sin vextmatta, är sanden rörlig och tom på källor, hindrar den heta, lodrätt uppstigande luften molnen att slå ned: så kunna årtusenden förgå innan något organiskt lif ifrån de gröna stränderna intränger i det inre af ödemarkerna.

Den som förstår att omfatta naturen med en blick och abstrahera ifrån lokalföreteelser, ser huru med den lifvande värmens tilltagande från polerna till eqvatorn, också organisk kraft och lifsfullhet småningom föröka sig. Men vid detta tilltagande äro dock så skilda skönheter förbehållna hvarje landsträcka:

för tropikländerna vextformernas mångfalden och storlek, för norden anblicken af ängar och naturens periodiska återvaknande vid vårluftens första fläkt.

Hvarje zon har utom sina egna företräden också sin egendomliga karaktär.

Organisationens djupa kraft fängslar, oaktadt ett visst sjelfsvåld i enskilda delars oregelbundna utveckling, all djur- och vextgestaltning vid fasta, evigt återkommande typer.

Såsom man hos enskilda organiska väsen igenkänner en bestämd fysiognomi, liksombeskrifvande botanik och zoologi, i ordets trängre bemärkelse, utgöra blott en sönderdelning af djur- och vext-former; så gifves det ock en naturfysiognomi, hvilken uteslutande tillkommer hvarje luftstreck.

Hvad målaren förstår med uttrycken:

Schweizisk natur, Italiensk himmel, grundar sig på en dunkel känsla af denna lokala naturkarakter.

Luftens blå, belysningen, dimman som hvilar öfver det aflägsna, djurens gestalt, örternas saftfullhet, löfvens glans, bergens konturer: alla dessa elementer bestämma totalintrycket af en trakt.

Väl bilda samma bergarter: trachyt, basalt, porfyrskiffer och dolomit, i alla zoner klippgrupper af enahanda fysiognomi.

Grönstensklipporna i Sydamerika och Mexiko likna dem i Fichtelgebirge, på samma sätt som inland djuren Allcos eller den ursprungliga hundracens i Nya verlden gestalt öfverensstämmer med den Europeiska racens.

Ty jordens oorganiska skorpa är liksom oberoende af klimatiska inflytelser, vare sig att klimatens åtskilnad efter geografisk breddgrad är nyare än gråbergen, vare sig att den hårdnande, värmeledande och värmelösande jordmassan gaf sig sjelf sin temperatur, i stället för att få den utifrån.

Alla formationer äro derföre alla verldstrakter egna och likna sig i alla.

Basalten bildar öfverallt tvillingsberg och stympade käglor; trapp-porfyren förekommer öfverallt i groteska klippmassor, graniten i lugnt rundade toppar.

Liknande vextformer, granar och ekar bekransa bergbranterna i Sverige och i sydligaste delen af Mexiko.

Och vid all denna öfverensstämmelse i former, denna likhet i enskilda konturer antar dock deras gruppering till ett helt den mest olika karaktär.

Liksom en oryktognostisk kunskap om stenarterna skiljer sig ifrån läran om bergen, så är en individuell naturbeskrifning olik den allmänna, eller naturens fysiognomik.

Georg Forster i sina resor och små skrifter, Goethe i naturskildringarna som finnas i många af hans odödliga verk, Buffon, Bernardin de S:t Pierre, och Chateaubriand hafva skildrat enskilda trakters karaktär med oefterhärmlig sanning.

Sådana skildringar äro ej blott egnade att förskaffa själen en njutning af ädlaste art, nej, kunskapen om olika verldstrakters naturkaraktär är på det närmaste förenad med historien om menniskoslägtet och dess kultur.

Ty om denna kulturs början också icke bestämmes allena af fysiska inflytelser, så bero dock dess riktning, folkkarakteren, mensklighetens dystrare eller gladare stämning till största delen af klimatiska förhållanden.

Huru mäktigt har icke den Grekiska himmelen verkat på dess invånare!

Huru tidigt hafva icke de folk som nedsatte sig i den sköna och lyckliga trakten emellan Eufrat, Halys och Ägeiska hafvet vaknat till sedligt behag och ömma känslor!

Och när Europa försjönk i nytt barbari och religiös entusiasm hastigt öppnade den heliga orienten, hafva icke våra förfäder ånyo hemtat mildare seder ifrån dessa ljufva dalar?

Grekernas skaldeverk och de nordiska folkens råare sånger hade hufvudsakligen för sin egendomliga karaktär att tacka vexternas och djurens form, bergdalarna som omgåfvo skalderna, och den luft som susade omkring dem.

Hvem känner sig icke annorlunda stämd i bokarnas mörka skugga, på kullar som äro bekransade med enstaka stående granar, eller på ängsfält der vinden susar i björkarnas darrande löf?

Melankoliska, allvarligt upplyftande, eller glada bilder framkallas hos oss af dessa fosterländska vextgestalter.

Den fysiska verldens inflytande på den moraliska, det sinligas och öfversinligas hemlighetsfulla inverkan på hvarandra, ger åt naturens studium, om man lyfter det till upphöjdare synpunkter, ett eget behag som ännu alltför litet är kändt.

Men om ock olika verldstrakters karaktär tillika beror af alla yttre företeelser, om bergens konturer, vexternas och djurens fysiognomi, om himlens blå, molnens gestalt och luftkretsens genomskinlighet åstadkomma totalintrycket: så kan man dock icke neka att vextbeklädnaden mest bestämmer detta intryck.

Djur-organismen saknar en större massa, individernas rörlighet och litenhet undandraga dem ofta våra blickar; men vextverlden verkar deremot på vår inbillningskraft med stadigvarande storhet.

Dess massa tillkännager dess ålder, och hos vexterna allena äro ålder och uttrycket af en alltid sig förnyande kraft sammanparade.

Det jättelika drakträdet, som jag såg på Kanariska öarna och som håller 16 fot i diameter, bär alltännu blomma och frukt, liksom i evig ungdom.

När Fransyska äfventyrare, Bethencourts, i början af 15:de seklet eröfrade de lyckliga öarna, hade drakträdet vid Orotava samma kolossala storlek som nu; det är heligt för infödingarna liksom oliveträdet i Athens borg eller almen i Efesus. I tropikländerna är en skog af Hymenéer och Cäsalpiner måhända ett minnesmärke af mer än tusen års ålder.

Omfattar man med en blick de olika fanerogama vextarterna, som nu finnas i herbarier och uppskattas till vida mer än 80,000, så igenkänner man i denna underbara mängd vissa hufvudformer, till hvilka många andra låta hänföra sig.

För att bestämma dessa typer, af hvilkas individuella skönhet, fördelning och gruppering ett lands vegetations fysiognomik beror, får man icke hafva afseende på de minsta fortplantningsorganer, blomhöljen och frukter, såsom man gör i botaniska systemer af andra skäl, utan på det som genom sin massa individualiserar totalintrycket af en trakt.

Ibland vegetationens hufvudformer gifves det visserligen hela familjer af det såkallade naturliga systemet.

Bananas-vexter och palmer, Casuarinéer och Coniferer uppföras också ibland dessa.

Men den botaniska systematikern åtskiljer en mängd vextgrupper som fysiognomikern ser sig tvungen att förena.

Der vexterna framställa sig såsom massor, sammanflyta bladens konturer och fördelning, stammarnas och grenarnas gestalt i hvarandra.

Målaren — och just konstnärens fina naturkänsla bör här gifva utslaget — åtskiljer i bakgrunden af ett landskap pinjer eller palmsnår ifrån bokskogar, men icke dessa ifrån andra löfskogar.

Sexton vextformer bestämma hufvudsakligen naturens fysiognomi.

Jag uppräknar blott dem som jag observerat på mina resor genom båda continenterna och under en mångårig uppmärksamhet på vegetationen i olika trakter emellan 60:e graden nordlig och 12:e graden sydlig bred.

Säkert förökas detta antal ansenligt om man engång djupare intränger i kontinenternas inre och upptäcker nya vextslag.

I sydöstliga Asien, i det inre af Afrika och Nya Holland, i Sydamerika från Amazonströmmen till provinsen Chiquitos, är vegetationen oss ännu fullkomligt obekant.

Huru, om man någongång upptäckte ett land der träiga svampar eller mossor formerade höga trän?

Neckera dendroides, en Tysk bladmossa, är i sjelfva verket träaktig, och Bambusaceae (trädartade gräs), tropikländernas ormbunkar, ofta högre än våra lindar och alar, äro ännu för Européen en lika öfverraskande syn, som en skog af höga bladmossor vore för den första upptäckaren.

Den absoluta storlek och utvecklingsgrad de organismer kunna uppnå som tillhöra en familj, beror af lagar som ännu äro okända.

I hvarje af djurrikets stora afdelningar: insekter, krustacéer, reptilier, fåglar, fiskar och däggdjur, oscillera kroppsbyggnadens dimensioner emellan vissa yttersta gränsor.

Måttet af storleks-variationer på grund af hittills gjorda observationer, kan justeras genom nya upptäckter af hittills obekanta djurslag.

Hos landtdjuren synas af breddgraden beroende temperaturförhållanden hafva genetiskt befordrat den organiska utvecklingen.

Vår ormödlas klena och spensliga form uttänjer sig i södern till den fruktansvärda krokodilens kolossala, oviga, pantsarklädda kropp.

I Afrikas och Amerikas ofantliga kattor, tigern, lejonet och jaguaren, återfinner man vårt minsta husdjurs gestalt efter en större skala.

Tränga vi i jordens inre och genomgräfva djurs och vexters grafställen, så förkunna oss petrifikaterna ej blott en form-fördelning som strider emot nuvarande klimater, utan visa oss äfven kolossala gestalter, hvilka ej mindre kontrastera med dem som nu omgifva oss, än Hellenernas enkla hjeltenaturer med det som vår tid kallar karaktärsstorhet.

Har jordens temperatur undergått betydliga, kanske periodiskt återkommande förändringar, har förhållandet emellan haf och land, ja lufthafvets höjd och dess tryckning icke alltid varit densamma: så måste naturens fysiognomi, organismens storlek och gestalt likaledes redan varit underkastad mångfaldig vexling.

Mäktiga Pachydermer, elefantlika Mastodonter, Owens Mylodon robustus, och Colossochelys, en landsköldpadda af 6 fots höjd, bebodde fordomtima skogar, som bestodo af jättelika Lepidodendrer, cactuslika Stigmarier och många slags Cycadéer.

Ur stånd att fullständigt skildra den åldrande planetens fysiognomi till sina nuvarande drag, vågar jag blott framdraga de karakterer som företrädesvis tillkomma hvarje vextgrupp.

Med all vårt språks böjlighet och rikedom blir det dock ett svårt företag att med ord teckna hvad egentligen blott målarens efterbildande konst förmår framställa.

Också måste man undvika det tröttande, som uppraknandet af enskilda former ovilkorligen skulle hafva med sig.

Vi begynna med palmerna, de högsta och ädlaste bland alla vext-gestalter, ty dem hafva alla folk tillerkänt skönhetens pris; den tidigaste menskobildning var ock i det Asiatiska palmlandet, samt i den trakt som närmast gränsar till palmzonen.

Höga, smärta, ringlade, stundom taggiga stammar sluta med glänsande, än solfjäderlika, än fjäderformiga blad.

Bladen äro ofta gräslikt krusade.

Den släta stammen, som jag noga mätt, uppnår 180 fots höjd. Palmernas form tager af i prakt och storlek från eqvatorn mot de temperade zonerna.

Europa har bland sina inhemska vexter blott en representant för denna form: den dvärgaktiga kustpalmen, Chamärops, som i Spanien och Italien går upp till 44:e graden.

Det egentliga palmklimatet har emellan 20½ och 22° Reaum. årlig medelvärma.

Men dadelpalmen, som blifvit hemtad till oss ifrån Afrika och som är mindre skön än andra arter af denna grupp, vegeterar ännu i södra Europa der medeltemperaturen belöper sig till 12 à 13½ grad.

Palmstammar och elefantskeletter ligga i norra Europa begrafna under jorden; deras läge gör det sannolikt att de icke blifvit hit spolade ifrån tropikerna mot norden, utan att klimatet, liksom naturens deraf beroende fysiognomi mångfaldigt förändrats under vår planets stora revolutioner.

Till palmerna sällar sig i alla verldsdelar pisang- eller bananas-formen: botanikernas Scitaminéer och Musacéer, Heliconia, Amomum, Strelitzia; en låg, men saftrik, nästan örtlik stam, vid hvars spets höja sig tunna, löst väfda, fint strimmiga, sidenartadt glänsande blad.

Pisang-snår äro fuktiga trakters prydnad.

Af deras frukt lefva nästan alla den heta zonens invånare.

Liksom nordens mjöliga cerealier eller sädesslag, åtfölja pisangstammarna menniskorna ifrån deras kulturs tidigaste barndom.

Semitiska sagor sätta denna närande vexts ursprungliga hem vid Eufrat, andra sannolikare vid Himalayabergets fot i Indien.

Enligt Grekiska sagor voro Ennas fält cerealiernas lyckliga fädernesland.

Om Ceres Siculiska frukter, som genom odling bredt sig öfver jordens norra del, bildande enformiga vidsträckta gräsfält, föga bidraga till att försköna anblicken af naturen; så mångfaldigar tropikländaren deremot genom att plantera pisang en bland de herrligaste och ädlaste gestalter.

Malvacéernas och Bombacéernas form framställas af Ceiba, Cavanillesia, och det Mexikanska handträdet Cheirostemon: kolossalt tjocka stammar med finulliga, stora, hjertformiga eller inskurna blad och praktfulla, ofta purpurröda blommor.

Till denna grupp hör apbrödträdet, Adansonia digitata, som vid medelmåttig höjd stundom har 30 fot i diameter och sannolikt är det största och äldsta organiska monument på vår planet.

I Italien begynner redan Malvaformen att gifva vegetationen en egendomligt sydlig karaktär.

Deremot saknar vår tempererade zon i gamla verlden alldeles de finfjädriga bladen, Mimosernas form: den herrskar uti Acacia, Desmanthus, Gleditschia, Porleria, Tamarindus.

Denna sköna form saknas icke i Nordamerikas förenta stater, som vid samma latitud hafva en mångfaldigare och yppigare vegetation än Europa.

Hos mimoserna är grenarnas skärmlika utbredning vanlig, nästan såsom hos Italiens pinjer.

Tropikklimatets djupblåa himmel, skimrande genom de fint fjädriga bladen, gör en utomordentligt pittoresk effekt.

En mest Afrikansk vextgrupp äro ljungvexterna; dit höra, enligt sin fysiognomiska karaktär eller allmänna utseende, också Epacrideae och Diosmeae, många Proteaceae och de Australiska Acacierna med bara bladstjelksblad (Phyllodier): en grupp som har någon likhet med barrträden, och just derföre så mycket behagligare kontrasterar mot dessa genom sin mängd af klockformiga blommor.

De trädartade ljungvexterna uppnå, liksom några andra Afrikanska vexter, Medelhafvets nordliga strand.

De pryda Italien och södra Spaniens Cistus-buskager.

Yppigast vexande har jag sett dem på Teneriffa.

I Östersjöländerna och längre mot norden är denna vextform fruktad, såsom förkunnande torka och ofruktbarhet.

Våra ljungvexter lefva i sällskap och mot deras framskridande hafva åkerbrukande folk sedan sekler kämpat med föga lycka.

Besynnerligt att familjens hufvudrepresentant är egen för blott en sida af vår planet!

Af 300 härtills bekanta arter Erica finnes blott en enda i Nya verlden från Pensylvanien och Labrador ända till Nutka och Alaschka.

Deremot är Cactus-formen egen blott för Nya kontinenten: än kägelformig, än delad, än stående upprätt i höga mångkantiga pelare, såsom orgelpipor.

Denna grupp bildar den mest frapperande kontrast med liljornas och bananernas former.

Den hör till de vexter som Bernardin de S:t Pierre så lyckligt kallar öknens vegetabiliska källor.

På Sydamerikas vattentoma slätter söka de törstande djuren melon-cactus, en klotformig, till hälften i torra sanden fördold vext, hvars saftrika innanmäte gömmes under förfärliga taggar.

Pelarformiga cactusstammar uppnå 30 fots höjd, och delade likt kandelabrer, ofta betäckta med lichener, påminna de genom likhet i fysiognomin om några Afrikanska Euforbier.

Liksom dessa bilda gröna oaser i vexttoma öknar, så upplifva orkidéerna tropikträdens af ljus förkolade stammar och ödsliga klippremnor.

Vaniljformen utmärker sig genom ljusgröna, saftfulla blad, samt mångfärgade blommor af underbar byggnad.

Orkidblommorna likna än vingade insekter, än fåglar som lockas af honingskärlens doft. En målares lif vore icke tillräckligt att afbilda de praktfulla orkidéerna som pryda Peru-Andernas djupt fårade bergdälder.

Såsom nästan alla cactus-arter är ock casuarinernas form bladlös: en vextgestalt som är egen blott för söderhafvet och Ostindien, trän med skafgräslika grenar.

Likväl finnes i andra trakter af jorden äfven spår till denna mer underliga än vackra form.

Plumiers eqvisetum altissimum, Forskåls ephedra aphylla från norra Afrika, Colletier från Peru och Calligonum Pallasia från Siberien äro nära beslägtade med casuarinformen.

Liksom hos pisangvexterna finnes den största utsträckning i bladkärlen så hos casuarinerna och barrträden den största sammandragning.

Granar, Thuja och cypresser utgöra en nordisk form som under tropikerna är mera sällsynt och i några kottvexter (dammara, salisburia) visar bredbladiga barr.

Deras evigt friska grönska upplifvar de ödsliga vinterlandskapen.

De förkunna liksom för polarfolken att om än snö och is betäcka marken, slocknar dock på vår planet aldrig vexternas inre lif likt Promethei eld.

Parasitiskt, liksom hos oss trädmossorna, betäcka i tropikländerna utom orkidéerna, också Pothos–vexterna skogsträdens åldrande stam; saftiga, örtlika stänglar uppbära stora, än pilformiga, än fingerlika, än långdragna, men alltid tjockådriga blad.

Aroidéernas blommor äro inneslutna i slidor för att höja deras lifsvärma; utan stammar skjuta de rötter i luften.

Beslägtade former äro: pothos, dracontium, caladium, arum; den sednare framskrider ända till Medelhafvets kuster, påminnande i Spanien och Italien med sin saftfulla hästsko, höga tistelstånd och acanthus om yppigheten hos söderns vexter.

Till denna Arumform sällar sig de tropiska Lianernas, i Sydamerikas heta trakter der vegetationen är som starkast; dit höra Paullinia, Banisteria Bignonia och Passiflora.

Våra hummel- och vinrankor påminna om denna tropikernas vextgestalt.

Vid Orinoco hafva Bauhinias bladlösa grenar ofta 40 fots längd; de falla antingen lodrätt ned från toppen af höga trän, eller äro de snedt utspända såsom masttåg, och tigerkatten har en beundransvärd skicklighet att klättra upp och ned på dem.

Mot de böjliga Lianernas rankor med sin friska och lätta grönska kontrasterar den egna blåaktiga Aloevexten, med stammar, om sådana finnas, som äro nästan odelade, tätt ringlade och ormlikt vridna; vid toppen finnas saftrika, köttiga, långspetsiga blad hopade likt strålar.

De högstammiga Aloe-vexterna bilda icke buskage såsom andra i sällskap lefvande vexter, de stå enstaka på torra slätter och gifva derigenom tropikländerna ofta en egen melankolisk, man kunde säga Afrikansk prägel.

Liksom aloeformen utmärker sig genom allvarsamt lugn och fasthet, så hafva gräsens, isynnerhet de trädartade gräsens fysiognomi ett uttryck af glad lätthet och rörlig spenslighet.

Bambu-skogarna bilda skuggiga hvalfgångar i båda Indierna.

Den glatta, ofta snedt gungande stammen hos tropikernas gräs öfvergår våra alar och ekar i höjd.

Redan i Italien begynner Arundo donax höja sig från jorden på samma sätt, och genom sin höjd och massa bestämma landets naturkaraktär.

Ormbunkarnas gestalt är också förädlad i de heta länderna.

Trädartade, ända till 40 fot höga, hafva de utseende af palmer, men deras stam är mindre smärt, kortare och fjälligare än palmernas.

Bladen äro finare, löst väfda, genomskinliga och i kanterna vackert naggade.

Dessa kolossala ormbunkar äro nästan uteslutande egna för tropikerna, men här föredraga de ett tempereradt klimat framför det alldeles heta.

Då nu hettans mildring är blott en följd af höjden, så kan man säga att berg som höja sig 2 à 3,000 fot öfver hafvet äro denna forms egentliga hem.

Högstammiga ormbunkar åtfölja i Sydamerika det välgörande träd, som erbjuder den febersjukdomar botande barken.

Båda tillkännage de en lycklig trakt af jorden der en evigt blid vår herrskar.

Ännu vill jag nämna liljevexternas form med säfartade blad och praktfulla blommor, hvars förnämsta hem är södra Afrika; vidare vide–formen, som är inhemsk i alla verldsdelar, myrten–, melastom– och lager-formen.

Det vore ett företag värdt en stor konstnär att studera alla dessa vextgruppers karaktär, icke i drifhus eller enligt botanikers beskrifning, utan i tropikernas storartade natur.

Huru intressant och lärorikt för landskapsmålaren vore icke ett verk, som för ögat framställde de uppräknade sexton hufvudformerna, först enstaka, sedan i sin konstrast mot hvarandra.

Hvad är mera pittoreskt än trädlika ormbunkar som utbreda sina fint väfda blad öfver Mexikanska lagerträd? hvad pikantare än pisang-buskager, beskuggade af höga Guadua- och Bambugräs?

Det är konstnärn medgifvet att fördela grupperna, under hans hand löser sig naturens stora trollbild i några få enkla drag, liksom menniskornas skrifna verk.

I den tropiska himmelens glödande solstrålar trifvas vexternas herrligaste gestalter.

Liksom i den kalla norden trädens bark är betäckt med torra trädmossor, så upplifva der Cymbidium och doftande vanilj Anacardiernas och de jättelika fikonträdens stam.

Pothosbladens friska grönska kontrasterar mot orkidéernas mångfärdade blommor; rankor af Bauhinia, passiflora och gulblommig Banisteria omslingra skogsträdens stammar.

Fina blommor utveckla sig ur Theobromas rötter, liksom ur Crescentias och Gustavias tjocka och råa bark.

I denna mängd af blommor och blad, denna yppiga vext och blandning af rankvexter blir det ofta svårt för naturforskaren att veta till hvilken stam blommor och blad höra.

Ett enda träd smyckadt med Paullinier, Bignonier och Dendrobium, bildar en grupp af vexter som skiljda från hvarandra skulle betäcka en betydlig sträcka mark.

Under tropikerna äro vexterna också frodigare, med friskare grönska, sirade med större och mer glänsande blad än i nordligare trakter.

Sällskapligt lefvande vexter, hvilka den Europeiska vegetationen göra så enformiga, saknas nästan alldeles vid eqvatorn.

Träd nästan dubbelt så höga som våra ekar pråla der med blommor som äro stora och praktfulla likt våra liljor.

På Magdalenaflodens i Sydamerika skuggiga stränder vexer en rankvext Aristolochia, hvars blommor, som äro fyra fot i omkrets, de Indiska gossarna i sina lekar draga öfver hufvudet.

I södra Indiens arkipelag har Rafflesias blommor nästan tre fot i diameter och väga öfver fjorton marker.

Den utomordentliga höjd, hvilken ej blott enstaka berg utan hela länder uppnå under vändkretsarna, och den köld som är en följd häraf, förskaffa tropikländernas invånare en sällsam anblick: utom palmer och pisang omgifva dem äfven vextformer, som blott tyckas tillhöra nordiska länder.

Cypresser, granar och ekar, berberisbuskar och alar (nära beslägtade med våra) betäcka bergslätterna i södra Mexiko och i Anderna under eqvatorn.

Så har naturen förlänat menniskan i heta zonen att se alla jordens vextformer utan att öfvergifva sitt hem; liksom himlahvalfvet ifrån pol till pol icke för honom döljer några af sina lysande verldar.

Denna och så mången annan naturnjutning måste de nordiska folken umbära; många stjernor och många vextformer förblifva dem obekanta för alltid, och deribland just de skönaste: palmer, högstammiga ormbunkar, pisang, trädlika gräs och finfjädriga mimoser.

De sjukliga vexter våra drifhus innesluta, erbjuda blott en svag bild af tropikvegetationens majestät.

Men vårt språks utbildning, skaldens glödande fantasi, målarens afbildande konst har öppnat oss en rik källa till ersättning; ur dem hemtar vår inbillningskraft lifliga bilder af en exotisk natur. I den kalla norden, på den ödsliga heden, kan en ensam menniska tillegna sig allt hvad man utforskar i de aflägsnaste trakter, och sålunda i sitt inre skapa sig en verld som är ett verk af hans ande, fritt och oförgängligt såsom denna.