Digitale Ausgabe

När menniskan med lifligt sinne genom-forskar naturen eller i inbillningen mäter denorganiska skapelsens vida rymder, så gör in-genting ett djupare och mäktigare intryck änlifvets öfverallt utbredda fullhet. Öfverallt,till och med nära de isiga polerna, genljuderluften af foglarnas sång och insekternas surran-de. Icke blott de nedre lagren, der förtjock-nade dunster sväfva, utan också de öfre, ete-riskt rena, äro fulla med lif. Ty så oftaman bestigit de Peruanska Cordillerernas ryggeller det Hvita bergets topp, söder om Le-man sjön, har man ännu i dessa öknar upp-täckt djur; på Chimborazo, nästan 8000 fothögre än Etna, sågo vi fjärilar och andravingade insekter. Om de ock såsom främlin-gar förirrat sig dit, drifna af lodräta luftström-mar, så bevisar deras tillvaro dock att denböjligare djurverlden ännu härdar ut der vext-verlden redan långt för detta nått sin gräns.Högre än Teneriffas kägla uppstaplad på Py-reneernas snöbetäckta rygg, högre än allatoppar på Anderna, sväfvar ofta öfver osskondorn, jätten ibland gamarne. Roflystnadoch jagt efter den finulliga Vicunnas, somstengetslik och skocktals ströfvar på snöigagräsfält, lockar den starka fågeln till dennatrakt. Visar nu redan det obeväpnade ögat atthela luftkretsen är full af lif, så upptäcker |189| |Spaltenumbruch| det beväpnade ännu större under. Ifrån ut-torkade vattensamlingar lyftar vinden upp hjul-formiga (rotiferae) djur, Brachioner och svär-mar af mikroskopiska varelser; orörliga ochförsänkta i skendöd sväfva de i luften tilldess daggen återför dem till den närande jor-den, löser det omhölje som innesluter derasgenomskinliga hvirflande kroppar, och ingju-ter i organerna ny spänstighet, sannolikt ge-nom det lifselement som allt vatten innehål-ler. De gulaktiga, Atlantiska stoftmoln, somtid efter annan ifrån Capverdiska öarna in-tränga långt mot öster i norra Afrika, Italienoch mellersta Europa, bestå enligt Ehren-bergs lysande upptäckt af kiselskaliga mikro-skopiska organismer. Många sväfva måhändaunder långa år i de öfre luftlagren, och kom-ma stundom genom de öfre passaderna ellerlodräta luftströmmar ned, mäktiga af lif ochinbegripna i organisk sjelfdelning. Jemte ut-vecklade varelser bär luftkretsen också otali-ga frön till framtida skapelser, insektägg ochvextägg som medelst hår- och fjäderkronorblifvit skickade på långa höstresor. Till ochmed det lifvande stoft som hanblommorna ut-strö, föres till enstaka honblommor öfver hafoch land af vindar och vingade insekter. Hvart-helst än naturforskarens blick tränger, finnesutbredt lif eller lifsfrö. Men tjenar ock det rörliga lufthafvet, ihvilket vi äro dränkta och öfver hvars ytavi icke kunna höja oss, till nödvändig näringför många organiska varelser, så behöfva des-sa derjemte ännu en gröfre föda som blottden gasformiga oceanens botten erbjuder. Den-na botten är af två slag: mindre delen beståraf den torra jorden, omedelbart kringfluten afluft, större delen utgöres af vatten — må-hända någongång för årtusenden sedan sam-mansmält af luftformiga ämnen genom en elek-trisk eld, och nu oupphörligt fördeladt i mol-nenas verkstad samt i djurens och vexternaspulserande kärl. Den organiska skapelsenträngde djupt ned i jordens inre, öfveralltdit det meteoriska tidvattnet kunde tränga inaturliga hålor eller grufvor. Den krypto- |Spaltenumbruch| gamiska, underjordiska florans område har ti-digt varit föremål för mina vetenskapliga ar-beten. Heta källor nära små Hydroporer,Conferver och Oscillatorier äfven vid denhögsta temperatur. Nära polarcirkeln vid Björn-sjön såg Richardson marken, som vid 20 fotsdjup förblef frusen om sommaren, smyckadmed blommande örter. Det är oafgjordt hvar större lifsfullhet fin-nes, på fastlandet eller i det outforskade haf-vet. Genom Ehrenbergs ypperliga arbete»über das Verhalten des kleinsten Lebens» i dettropiska verldshafvet såvälsom i sydpolenssimmande och fasta is, har den organiskalifskretsen, lifvets horisont, utvidgat sig förvåra ögon. Kiselskaliga Polygastrer ochCoscinodisker med sina gröna ovarier, ärofunna 12° från polen lefvande, inslutna i is-klumpar; likaså bebor den lilla svarta islop-pan (desoria glacialis) och Podurellen trångaisrör i Schweiz’ af Agassiz undersökta glet-scher. Ehrenberg har visat att på flere mikro-skopiska infusionsdjur åter andra lefva parasi-tiskt; att ett osynligt djur bland Gallionel-lerna, genom sin ofantliga delningskraft ochutveckling i massa, på fyra dagar kan bildatvå kubikfot Biliner polerskiffer. I oceanensynas geléartade sjömaskar, än lefvande, ändöda, såsom lysande stjernor; deras fosforljusförvandlar det omätliga verldshafvets grönak-tiga yta till ett eldhaf. Oförgätligt blir förmig intrycket af dessa Söderhafvets lugnanätter, då Skeppets höga stjernbild och detnedgående Korset utgjöto sitt milda planeta-riska ljus från himlens dunstfulla blå, och til-lika delfinerna gjorde sina lysande fåror i haf-vets skummande svall. Men ej blott oceanenutan ock kärren dölja tallösa djur af under-bar form. Nästan omärkbara för våra ögonäro Cyclidierna, Euglener, och Naider, del-bara i grenar, såsom Lemna, hvars skuggade söka. Omgifna af mångfaldig luftbland-ning och obekanta med ljuset, andas denfläckade Ascaris, som vistas i regnmaskenshud, den silfverglänsande Leucophra, somfinnes i strand-Naidens inre, och Pentastoma, |190| |Spaltenumbruch| som bebor skallerormens porösa lunga. Detfinnes bloddjur i grodor och laxar, och enligt Nordmann djur i fiskögonens vätska liksom ibraxenpankans gälar. Sålunda äro skapelsensmest fördolda rum uppfyllda med lif. Vi viljahär dröja vid vexternas slägten, ty på derastillvaro beror djurverldens tillvaro. Oaflåtligtbemöda de sig att organiskt upptaga jordensråa ämne, samt att förberedande tillblanda detgenom lefvande kraft som efter tusende för-vandlingar förädlas till nervtrådar. Sammablick vi fästa på vext-beklädningen afslöjarför oss djurlifvets fullhet, som näres och up-pehålles af den. Olika är den matta väfd, som den blom-rika Flora utbreder öfver jordens nakna kropp;tätare der solen stiger högre upp på en al-drig mulen himmel, glesare emot de tröga po-lerna, der en återvändande köld än dödar ut-vecklade knoppar, än öfverraskar mognandefrukter. Öfverallt kan menniskan dock fröjdasig åt närande vexter. Skiljer på hafsbott-net en vulkan den sjudande vågen åt ochskjuter plötsligt fram en slaggig klippa, så-som engång emellan de Grekiska öarna, ellerlyfta endrägtiga Lithofyter sina håliga bonin-gar upp på en bergsrygg under hafvet, tilldess de efter årtusenden sticka upp öfvervattnets spegel, dö bort och bilda en jemnkorall-ö: så äro de organiska krafterna genastfärdiga att upplifva den döda klippan. Hvadsom så hastigt ditför frön, antingen vandrandefåglar, vinden eller hafvets vågor, är svårtatt afgöra när kusterna äro långt aflägsna.Men på nakna stenen bildar sig så snart luf-ten berör den i de nordiska länderna en väf-nad af sammetslika fibrer, som för obeväpnadeögon ser ut som färgade fläckar. Hvarftalssätter sig en organisk väfnad ofvanpå denandra, och liksom menniskoslägtet måste ge-nomgå vissa grader af sedlig kultur, så ärvexternas småningom skeende utbredning bun-den vid vissa fysiska lagar. Der nu högaskogar höja sina luftiga toppar öfvertäckteengång fina stenmossor det jordlösa gråber-get. Bladmossor, gräs, örter, buskar fyllaluckan af den långa, men omätta mellantiden. |Spaltenumbruch| Hvad mossan uträttar i norden, gör i tropik-länderna Portulaca, Gomphrena och andra feta,låga strandvexter. Vextmattans historie ochdess utbredning småningom öfver den ödsligajordytan har sina epoker, liksom den van-drande djurverldens historie. Men om ock lifvets fullhet är öfverallt ut-bredd, om organismen oupphörligt bemödarsig att förena genom döden lösta elementertill nya former, så är denna lifsfullhet ochdess förnyelse dock olika efter himmelstrec-kens olikhet. Periodiskt stelnar naturen i dekalla zonerna, ty flytande ämnen äro vilkorför lifvet. Djur och vexter ligga här fleremånader igenom begrafna i vintersömn. Påen stor del af jorden hafva derföre blott så-dana organiska kroppar kunnat utveckla sigsom emotstå betydlig köld och utan blador-ganer länge kunna afbryta lifsfunktionerna.Deremot ju närmare tropikerna, desto meratilltar mångfalden i form och färgblandning,det organiska lifvets eviga ungdom och kraft.Detta tilltagande kan lätt betviflas af den somaldrig lemnat vår verldsdel eller försummatstudium af allmänna geografin. Om man ifrånvåra lummiga ekskogar stiger ned öfver Al-perna eller Pyreneerna till Italien eller Spa-nien, om man blott vänder sin blick på någraAfrikanska Medelhafs-kustländer, så förledesman lätt till den falska slutsats att skoglös-het tillhör heta klimaters karaktär. Men manglömmer att södra Europa hade ett annat ut-seende när Pelasgiska eller Kartaginensiskakolonister först nedsatte sig der; man glöm-mer att menniskoslägtets tidigare bildning un-dantränger skogarna, och att nationernas om-skapande ande småningom beröfvar jordenden prydnad, som gläder oss i norden ochmer än all historie bevisar vår sedliga kul-turs ungdom. Den stora katastrof, genomhvilken Medelhafvet bildade sig då det, enöfversvämmande insjö, genombröt Dardanel-lernas slussar och Herkules stoder, denna ka-tastrof synes hafva beröfvat angränsande län-der en stor del af deras svartmylla. HvadGrekiska skriftställare tala om de Samothra-ciska sagorna antyder den förstörande natur- |191| |Spaltenumbruch| förändringens nyhet. Också består en stor delaf jordytan af nakna klippor i alla de länder somMedelhafvet sköljer och som karakteriseras aftertiärkalk och underliggande krita (Nummu-liter och Neocomier). Det pittoreska i deItalienska trakterna beror hufvudsakligen afden behagliga kontrasten emellan liflösa ödeberg och den yppiga vegetation, som upp-spirar der likt öar. Hvarest dessa berg äromindre splittrade och sammanhålla vatten påytan, hvarest denna yta är betäckt med jord,såsom vid Albano-sjöns intagande stränder:der har sjelfva Italien sina ekskogar så skug-giga och gröna som en nordbo önskar dem.Också öknarna hinsidan om Atlas och Syd-amerikas omätliga stepper eller slätter måstebetraktas såsom blotta lokal-företeelser. Desednare finner man åtminstone under regnti-den betäckta med gräs och låga örtlika mi-moser; de förra äro sandhaf i den gamlakontinentens inre, stora vexttoma rum, om-gifna med evigt gröna skogiga stränder. Blottenstaka stående solfjäderpalmer erinra van-draren om att dessa ödemarker äro delar afen lefvande skapelse. Vid ljusets bedrägligalek, som den utstrålande värmen åstadkom-mer, ser man än dessa palmers fot sväfva frii luften, än deras omvända bild reproducerasi vågigt darrande luftlager. Äfven vester omPerus Ander, vid Stilla hafvets kuster, be-höfde vi veckor för att genomströfva sådanavattentoma öknar. Upphofvet till dessa storalandsträckors vextlöshet i trakter der rundt-omkring herrskar den kraftfullaste vegetation,är ett förlitet observeradt geognostiskt feno-men, som utan tvifvel grundar sig på fordnanaturrevolutioner, på öfversvämningar ellervulkaniska förvandlingar af jordskorpan. Haren trakt engång förlorat sin vextmatta, ärsanden rörlig och tom på källor, hindrar denheta, lodrätt uppstigande luften molnen att slåned: så kunna årtusenden förgå innan någotorganiskt lif ifrån de gröna stränderna inträn-ger i det inre af ödemarkerna. Den som förstår att omfatta naturen meden blick och abstrahera ifrån lokalföreteelser,ser huru med den lifvande värmens tillta- |Spaltenumbruch| gande från polerna till eqvatorn, också orga-nisk kraft och lifsfullhet småningom förökasig. Men vid detta tilltagande äro dock såskilda skönheter förbehållna hvarje landsträc-ka: för tropikländerna vextformernas mångfaldenoch storlek, för norden anblicken af ängar ochnaturens periodiska återvaknande vid vårluf-tens första fläkt. Hvarje zon har utom sinaegna företräden också sin egendomliga karak-tär. Organisationens djupa kraft fängslar,oaktadt ett visst sjelfsvåld i enskilda delarsoregelbundna utveckling, all djur- och vext-gestaltning vid fasta, evigt återkommande ty-per. Såsom man hos enskilda organiska vä-sen igenkänner en bestämd fysiognomi, liksom-beskrifvande botanik och zoologi, i ordetsträngre bemärkelse, utgöra blott en sönder-delning af djur- och vext-former; så gifvesdet ock en naturfysiognomi, hvilken uteslu-tande tillkommer hvarje luftstreck. Hvad målaren förstår med uttrycken:Schweizisk natur, Italiensk himmel, grundarsig på en dunkel känsla af denna loka-la naturkarakter. Luftens blå, belysningen,dimman som hvilar öfver det aflägsna, dju-rens gestalt, örternas saftfullhet, löfvens glans,bergens konturer: alla dessa elementer be-stämma totalintrycket af en trakt. Väl bildasamma bergarter: trachyt, basalt, porfyrskif-fer och dolomit, i alla zoner klippgrupper afenahanda fysiognomi. Grönstensklipporna iSydamerika och Mexiko likna dem i Fichtel-gebirge, på samma sätt som inland djurenAllcos eller den ursprungliga hundracens iNya verlden gestalt öfverensstämmer med denEuropeiska racens. Ty jordens oorganiskaskorpa är liksom oberoende af klimatiska in-flytelser, vare sig att klimatens åtskilnad ef-ter geografisk breddgrad är nyare än gråber-gen, vare sig att den hårdnande, värmele-dande och värmelösande jordmassan gaf sigsjelf sin temperatur, i stället för att få denutifrån. Alla formationer äro derföre allaverldstrakter egna och likna sig i alla. Ba-salten bildar öfverallt tvillingsberg och stym-pade käglor; trapp-porfyren förekommer öf-verallt i groteska klippmassor, graniten i lugnt |192| |Spaltenumbruch| rundade toppar. Liknande vextformer, gra-nar och ekar bekransa bergbranterna i Sve-rige och i sydligaste delen af Mexiko. Ochvid all denna öfverensstämmelse i former,denna likhet i enskilda konturer antar dockderas gruppering till ett helt den mest olikakaraktär. Liksom en oryktognostisk kunskap omstenarterna skiljer sig ifrån läran om bergen,så är en individuell naturbeskrifning olik denallmänna, eller naturens fysiognomik. GeorgForster i sina resor och små skrifter, Goethei naturskildringarna som finnas i många afhans odödliga verk, Buffon, Bernardin de S:tPierre, och Chateaubriand hafva skildrat en-skilda trakters karaktär med oefterhärmligsanning. Sådana skildringar äro ej blott eg-nade att förskaffa själen en njutning af äd-laste art, nej, kunskapen om olika verlds-trakters naturkaraktär är på det närmaste före-nad med historien om menniskoslägtet ochdess kultur. Ty om denna kulturs börjanockså icke bestämmes allena af fysiska infly-telser, så bero dock dess riktning, folkkarak-teren, mensklighetens dystrare eller gladarestämning till största delen af klimatiska för-hållanden. Huru mäktigt har icke den Gre-kiska himmelen verkat på dess invånare! Hu-ru tidigt hafva icke de folk som nedsatte sigi den sköna och lyckliga trakten emellanEufrat, Halys och Ägeiska hafvet vaknat tillsedligt behag och ömma känslor! Och närEuropa försjönk i nytt barbari och religiösentusiasm hastigt öppnade den heliga orien-ten, hafva icke våra förfäder ånyo hemtatmildare seder ifrån dessa ljufva dalar? Gre-kernas skaldeverk och de nordiska folkensråare sånger hade hufvudsakligen för sinegendomliga karaktär att tacka vexternas ochdjurens form, bergdalarna som omgåfvo skal-derna, och den luft som susade omkring dem.Hvem känner sig icke annorlunda stämd i bo-karnas mörka skugga, på kullar som äro be-kransade med enstaka stående granar, ellerpå ängsfält der vinden susar i björkarnas dar-rande löf? Melankoliska, allvarligt upplyf-tande, eller glada bilder framkallas hos oss af |Spaltenumbruch| dessa fosterländska vextgestalter. Den fy-siska verldens inflytande på den moraliska,det sinligas och öfversinligas hemlighetsfullainverkan på hvarandra, ger åt naturens stu-dium, om man lyfter det till upphöjdare syn-punkter, ett eget behag som ännu alltför litetär kändt. Men om ock olika verldstrakters karaktärtillika beror af alla yttre företeelser, om ber-gens konturer, vexternas och djurens fysio-gnomi, om himlens blå, molnens gestalt ochluftkretsens genomskinlighet åstadkomma to-talintrycket: så kan man dock icke neka attvextbeklädnaden mest bestämmer detta intryck.Djur-organismen saknar en större massa, in-dividernas rörlighet och litenhet undandragadem ofta våra blickar; men vextverlden ver-kar deremot på vår inbillningskraft med sta-digvarande storhet. Dess massa tillkännagerdess ålder, och hos vexterna allena äro ålderoch uttrycket af en alltid sig förnyande kraftsammanparade. Det jättelika drakträdet, somjag såg på Kanariska öarna och som håller16 fot i diameter, bär alltännu blomma ochfrukt, liksom i evig ungdom. När Fransyskaäfventyrare, Bethencourts, i början af 15:deseklet eröfrade de lyckliga öarna, hade drak-trädet vid Orotava samma kolossala storleksom nu; det är heligt för infödingarna liksomoliveträdet i Athens borg eller almen i Efe-sus. I tropikländerna är en skog af Hyme-néer och Cäsalpiner måhända ett minnesmärkeaf mer än tusen års ålder. Omfattar man med en blick de olika fane-rogama vextarterna, som nu finnas i herbarieroch uppskattas till vida mer än 80,000, såigenkänner man i denna underbara mängd vissahufvudformer, till hvilka många andra låtahänföra sig. För att bestämma dessa typer,af hvilkas individuella skönhet, fördelning ochgruppering ett lands vegetations fysiognomikberor, får man icke hafva afseende på deminsta fortplantningsorganer, blomhöljen ochfrukter, såsom man gör i botaniska systemeraf andra skäl, utan på det som genom sinmassa individualiserar totalintrycket af en trakt.Ibland vegetationens hufvudformer gifves det |193| |Spaltenumbruch| visserligen hela familjer af det såkallade na-turliga systemet. Bananas-vexter och palmer,Casuarinéer och Coniferer uppföras också iblanddessa. Men den botaniska systematikern åt-skiljer en mängd vextgrupper som fysiogno-mikern ser sig tvungen att förena. Der vex-terna framställa sig såsom massor, samman-flyta bladens konturer och fördelning, stam-marnas och grenarnas gestalt i hvarandra.Målaren — och just konstnärens fina natur-känsla bör här gifva utslaget — åtskiljer ibakgrunden af ett landskap pinjer eller palm-snår ifrån bokskogar, men icke dessa ifrånandra löfskogar. Sexton vextformer bestämma hufvudsakli-gen naturens fysiognomi. Jag uppräknar blottdem som jag observerat på mina resor genombåda continenterna och under en mångåriguppmärksamhet på vegetationen i olika trak-ter emellan 60:e graden nordlig och 12:e gra-den sydlig bred. Säkert förökas detta antalansenligt om man engång djupare inträngeri kontinenternas inre och upptäcker nya vext-slag. I sydöstliga Asien, i det inre af Afrika och Nya Holland, i Sydamerika från Amazon-strömmen till provinsen Chiquitos, är vegeta-tionen oss ännu fullkomligt obekant. Huru,om man någongång upptäckte ett land derträiga svampar eller mossor formerade högaträn? Neckera dendroides, en Tysk blad-mossa, är i sjelfva verket träaktig, och Bam-busaceae (trädartade gräs), tropikländernas orm-bunkar, ofta högre än våra lindar och alar,äro ännu för Européen en lika öfverraskandesyn, som en skog af höga bladmossor voreför den första upptäckaren. Den absolutastorlek och utvecklingsgrad de organismerkunna uppnå som tillhöra en familj, beror aflagar som ännu äro okända. I hvarje af djur-rikets stora afdelningar: insekter, krustacéer,reptilier, fåglar, fiskar och däggdjur, oscillerakroppsbyggnadens dimensioner emellan vissayttersta gränsor. Måttet af storleks-variatio-ner på grund af hittills gjorda observationer,kan justeras genom nya upptäckter af hittillsobekanta djurslag. Hos landtdjuren synas afbreddgraden beroende temperaturförhållanden |Spaltenumbruch| hafva genetiskt befordrat den organiska ut-vecklingen. Vår ormödlas klena och spensli-ga form uttänjer sig i södern till den fruk-tansvärda krokodilens kolossala, oviga, pant-sarklädda kropp. I Afrikas och Amerikasofantliga kattor, tigern, lejonet och jaguaren,återfinner man vårt minsta husdjurs gestaltefter en större skala. Tränga vi i jordensinre och genomgräfva djurs och vexters graf-ställen, så förkunna oss petrifikaterna ej blotten form-fördelning som strider emot nuvaran-de klimater, utan visa oss äfven kolossala ge-stalter, hvilka ej mindre kontrastera med demsom nu omgifva oss, än Hellenernas enklahjeltenaturer med det som vår tid kallar ka-raktärsstorhet. Har jordens temperatur under-gått betydliga, kanske periodiskt återkomman-de förändringar, har förhållandet emellan hafoch land, ja lufthafvets höjd och dess tryck-ning icke alltid varit densamma: så måste na-turens fysiognomi, organismens storlek ochgestalt likaledes redan varit underkastad mång-faldig vexling. Mäktiga Pachydermer, ele-fantlika Mastodonter, Owens Mylodon robus-tus, och Colossochelys, en landsköldpaddaaf 6 fots höjd, bebodde fordomtima skogar,som bestodo af jättelika Lepidodendrer, cac-tuslika Stigmarier och många slags Cycadéer.Ur stånd att fullständigt skildra den åldrandeplanetens fysiognomi till sina nuvarande drag,vågar jag blott framdraga de karakterer somföreträdesvis tillkomma hvarje vextgrupp. Medall vårt språks böjlighet och rikedom blir detdock ett svårt företag att med ord tecknahvad egentligen blott målarens efterbildandekonst förmår framställa. Också måste manundvika det tröttande, som uppraknandet afenskilda former ovilkorligen skulle hafva medsig. Vi begynna med palmerna, de högsta ochädlaste bland alla vext-gestalter, ty dem hafvaalla folk tillerkänt skönhetens pris; den tidi-gaste menskobildning var ock i det Asiatiskapalmlandet, samt i den trakt som närmastgränsar till palmzonen. Höga, smärta, ring-lade, stundom taggiga stammar sluta med glän-sande, än solfjäderlika, än fjäderformiga blad. |194| |Spaltenumbruch| Bladen äro ofta gräslikt krusade. Den slätastammen, som jag noga mätt, uppnår 180 fotshöjd. Palmernas form tager af i prakt ochstorlek från eqvatorn mot de temperade zo-nerna. Europa har bland sina inhemska vex-ter blott en representant för denna form: dendvärgaktiga kustpalmen, Chamärops, som iSpanien och Italien går upp till 44:e graden.Det egentliga palmklimatet har emellan 20½och 22° Reaum. årlig medelvärma. Men da-delpalmen, som blifvit hemtad till oss ifrån Afrika och som är mindre skön än andra ar-ter af denna grupp, vegeterar ännu i södraEuropa der medeltemperaturen belöper sig till12 à 13½ grad. Palmstammar och elefant-skeletter ligga i norra Europa begrafna un-der jorden; deras läge gör det sannolikt attde icke blifvit hit spolade ifrån tropikernamot norden, utan att klimatet, liksom naturensderaf beroende fysiognomi mångfaldigt förän-drats under vår planets stora revolutioner. Till palmerna sällar sig i alla verldsdelarpisang- eller bananas-formen: botanikernasScitaminéer och Musacéer, Heliconia, Amo-mum, Strelitzia; en låg, men saftrik, nästanörtlik stam, vid hvars spets höja sig tunna,löst väfda, fint strimmiga, sidenartadt glän-sande blad. Pisang-snår äro fuktiga traktersprydnad. Af deras frukt lefva nästan alla denheta zonens invånare. Liksom nordens mjö-liga cerealier eller sädesslag, åtfölja pisang-stammarna menniskorna ifrån deras kulturs ti-digaste barndom. Semitiska sagor sätta dennanärande vexts ursprungliga hem vid Eufrat,andra sannolikare vid Himalayabergets fot iIndien. Enligt Grekiska sagor voro Ennasfält cerealiernas lyckliga fädernesland. OmCeres Siculiska frukter, som genom odlingbredt sig öfver jordens norra del, bildandeenformiga vidsträckta gräsfält, föga bidragatill att försköna anblicken af naturen; så mång-faldigar tropikländaren deremot genom attplantera pisang en bland de herrligaste ochädlaste gestalter. Malvacéernas och Bombacéernas form fram-ställas af Ceiba, Cavanillesia, och det Mexi-kanska handträdet Cheirostemon: kolossalt |Spaltenumbruch| tjocka stammar med finulliga, stora, hjertfor-miga eller inskurna blad och praktfulla, oftapurpurröda blommor. Till denna grupp hörapbrödträdet, Adansonia digitata, som vidmedelmåttig höjd stundom har 30 fot i dia-meter och sannolikt är det största och äldstaorganiska monument på vår planet. I Italienbegynner redan Malvaformen att gifva vege-tationen en egendomligt sydlig karaktär. Deremot saknar vår tempererade zon igamla verlden alldeles de finfjädriga bladen, Mimosernas form: den herrskar uti Acacia,Desmanthus, Gleditschia, Porleria, Tamarin-dus. Denna sköna form saknas icke i Nord-amerikas förenta stater, som vid samma lati-tud hafva en mångfaldigare och yppigare ve-getation än Europa. Hos mimoserna är gre-narnas skärmlika utbredning vanlig, nästansåsom hos Italiens pinjer. Tropikklimatetsdjupblåa himmel, skimrande genom de fintfjädriga bladen, gör en utomordentligt pitto-resk effekt. En mest Afrikansk vextgrupp äro ljung–vexterna; dit höra, enligt sin fysiognomiskakaraktär eller allmänna utseende, också Epa-crideae och Diosmeae, många Proteaceae ochde Australiska Acacierna med bara bladstjelks-blad (Phyllodier): en grupp som har någonlikhet med barrträden, och just derföre såmycket behagligare kontrasterar mot dessagenom sin mängd af klockformiga blommor.De trädartade ljungvexterna uppnå, liksomnågra andra Afrikanska vexter, Medelhafvetsnordliga strand. De pryda Italien och södraSpaniens Cistus-buskager. Yppigast vexandehar jag sett dem på Teneriffa. I Östersjö-länderna och längre mot norden är dennavextform fruktad, såsom förkunnande torkaoch ofruktbarhet. Våra ljungvexter lefva isällskap och mot deras framskridande hafvaåkerbrukande folk sedan sekler kämpat medföga lycka. Besynnerligt att familjens huf-vudrepresentant är egen för blott en sida afvår planet! Af 300 härtills bekanta arterErica finnes blott en enda i Nya verlden frånPensylvanien och Labrador ända till Nutkaoch Alaschka. |195| |Spaltenumbruch| Deremot är Cactus-formen egen blott för Nyakontinenten: än kägelformig, än delad, än stå-ende upprätt i höga mångkantiga pelare, så-som orgelpipor. Denna grupp bildar denmest frapperande kontrast med liljornas ochbananernas former. Den hör till de vextersom Bernardin de S:t Pierre så lyckligt kal-lar öknens vegetabiliska källor. På Sydame-rikas vattentoma slätter söka de törstandedjuren melon-cactus, en klotformig, till hälf-ten i torra sanden fördold vext, hvars saft-rika innanmäte gömmes under förfärliga tag-gar. Pelarformiga cactusstammar uppnå 30fots höjd, och delade likt kandelabrer, oftabetäckta med lichener, påminna de genom lik-het i fysiognomin om några Afrikanska Eu-forbier. Liksom dessa bilda gröna oaser i vextto-ma öknar, så upplifva orkidéerna tropikträdensaf ljus förkolade stammar och ödsliga klipp-remnor. Vaniljformen utmärker sig genomljusgröna, saftfulla blad, samt mångfärgadeblommor af underbar byggnad. Orkidblom-morna likna än vingade insekter, än fåglarsom lockas af honingskärlens doft. En må-lares lif vore icke tillräckligt att afbilda depraktfulla orkidéerna som pryda Peru-Ander-nas djupt fårade bergdälder. Såsom nästan alla cactus-arter är ock ca-suarinernas form bladlös: en vextgestalt somär egen blott för söderhafvet och Ostindien,trän med skafgräslika grenar. Likväl finnesi andra trakter af jorden äfven spår till dennamer underliga än vackra form. Plumiers eqvi-setum altissimum, Forskåls ephedra aphyllafrån norra Afrika, Colletier från Peru ochCalligonum Pallasia från Siberien äro närabeslägtade med casuarinformen. Liksom hos pisangvexterna finnes denstörsta utsträckning i bladkärlen så hos ca-suarinerna och barrträden den största sam-mandragning. Granar, Thuja och cypresserutgöra en nordisk form som under tropikernaär mera sällsynt och i några kottvexter (dam-mara, salisburia) visar bredbladiga barr. De-ras evigt friska grönska upplifvar de ödsligavinterlandskapen. De förkunna liksom för |Spaltenumbruch| polarfolken att om än snö och is betäckamarken, slocknar dock på vår planet aldrigvexternas inre lif likt Promethei eld. Parasitiskt, liksom hos oss trädmossorna,betäcka i tropikländerna utom orkidéerna, också Pothos–vexterna skogsträdens åldrande stam;saftiga, örtlika stänglar uppbära stora, änpilformiga, än fingerlika, än långdragna, menalltid tjockådriga blad. Aroidéernas blommoräro inneslutna i slidor för att höja deras lifs-värma; utan stammar skjuta de rötter i luften.Beslägtade former äro: pothos, dracontium,caladium, arum; den sednare framskrider ändatill Medelhafvets kuster, påminnande i Spa-nien och Italien med sin saftfulla hästsko,höga tistelstånd och acanthus om yppighetenhos söderns vexter. Till denna Arumform sällar sig de tro-piska Lianernas, i Sydamerikas heta trakterder vegetationen är som starkast; dit höraPaullinia, Banisteria Bignonia och Passiflora.Våra hummel- och vinrankor påminna om dennatropikernas vextgestalt. Vid Orinoco hafvaBauhinias bladlösa grenar ofta 40 fots längd;de falla antingen lodrätt ned från toppen afhöga trän, eller äro de snedt utspända såsommasttåg, och tigerkatten har en beundransvärdskicklighet att klättra upp och ned på dem. Mot de böjliga Lianernas rankor med sinfriska och lätta grönska kontrasterar den egnablåaktiga Aloevexten, med stammar, om sådanafinnas, som äro nästan odelade, tätt ringladeoch ormlikt vridna; vid toppen finnas saftrika,köttiga, långspetsiga blad hopade likt strålar.De högstammiga Aloe-vexterna bilda ickebuskage såsom andra i sällskap lefvande vex-ter, de stå enstaka på torra slätter och gifvaderigenom tropikländerna ofta en egen melan-kolisk, man kunde säga Afrikansk prägel. Liksom aloeformen utmärker sig genomallvarsamt lugn och fasthet, så hafva gräsens,isynnerhet de trädartade gräsens fysiognomiett uttryck af glad lätthet och rörlig spens-lighet. Bambu-skogarna bilda skuggiga hvalf-gångar i båda Indierna. Den glatta, oftasnedt gungande stammen hos tropikernas gräsöfvergår våra alar och ekar i höjd. Redan |196| |Spaltenumbruch| i Italien begynner Arundo donax höja sigfrån jorden på samma sätt, och genom sinhöjd och massa bestämma landets naturka-raktär. Ormbunkarnas gestalt är också förädlad ide heta länderna. Trädartade, ända till 40fot höga, hafva de utseende af palmer, menderas stam är mindre smärt, kortare och fjäl-ligare än palmernas. Bladen äro finare, löstväfda, genomskinliga och i kanterna vackertnaggade. Dessa kolossala ormbunkar äro nä-stan uteslutande egna för tropikerna, men härföredraga de ett tempereradt klimat framfördet alldeles heta. Då nu hettans mildring ärblott en följd af höjden, så kan man sägaatt berg som höja sig 2 à 3,000 fot öfverhafvet äro denna forms egentliga hem. Hög-stammiga ormbunkar åtfölja i Sydamerika detvälgörande träd, som erbjuder den febersjuk-domar botande barken. Båda tillkännage deen lycklig trakt af jorden der en evigt blidvår herrskar. Ännu vill jag nämna liljevexternas formmed säfartade blad och praktfulla blommor,hvars förnämsta hem är södra Afrika; vidare vide–formen, som är inhemsk i alla verlds-delar, myrten–, melastom– och lager-formen. Det vore ett företag värdt en stor konst-när att studera alla dessa vextgruppers ka-raktär, icke i drifhus eller enligt botanikersbeskrifning, utan i tropikernas storartade na-tur. Huru intressant och lärorikt för land-skapsmålaren vore icke ett verk, som förögat framställde de uppräknade sexton huf-vudformerna, först enstaka, sedan i sin kon-strast mot hvarandra. Hvad är mera pitto-reskt än trädlika ormbunkar som utbreda sinafint väfda blad öfver Mexikanska lagerträd?hvad pikantare än pisang-buskager, beskug-gade af höga Guadua- och Bambugräs? Detär konstnärn medgifvet att fördela grupperna,under hans hand löser sig naturens stora troll-bild i några få enkla drag, liksom menniskor-nas skrifna verk. I den tropiska himmelens glödande sol-strålar trifvas vexternas herrligaste gestalter.Liksom i den kalla norden trädens bark är |Spaltenumbruch| betäckt med torra trädmossor, så upplifva derCymbidium och doftande vanilj Anacardiernasoch de jättelika fikonträdens stam. Pothos-bladens friska grönska kontrasterar mot orki-déernas mångfärdade blommor; rankor af Bau-hinia, passiflora och gulblommig Banisteriaomslingra skogsträdens stammar. Fina blom-mor utveckla sig ur Theobromas rötter, liksomur Crescentias och Gustavias tjocka och råabark. I denna mängd af blommor och blad,denna yppiga vext och blandning af rankvex-ter blir det ofta svårt för naturforskaren attveta till hvilken stam blommor och blad höra.Ett enda träd smyckadt med Paullinier, Big-nonier och Dendrobium, bildar en grupp afvexter som skiljda från hvarandra skulle be-täcka en betydlig sträcka mark. Under tropi-kerna äro vexterna också frodigare, med friskaregrönska, sirade med större och mer glänsandeblad än i nordligare trakter. Sällskapligt lef-vande vexter, hvilka den Europeiska vegeta-tionen göra så enformiga, saknas nästan all-deles vid eqvatorn. Träd nästan dubbelt såhöga som våra ekar pråla der med blommorsom äro stora och praktfulla likt våra liljor.På Magdalenaflodens i Sydamerika skuggigastränder vexer en rankvext Aristolochia, hvarsblommor, som äro fyra fot i omkrets, de In-diska gossarna i sina lekar draga öfver huf-vudet. I södra Indiens arkipelag har Raffle-sias blommor nästan tre fot i diameter ochväga öfver fjorton marker. Den utomordent-liga höjd, hvilken ej blott enstaka berg utanhela länder uppnå under vändkretsarna, ochden köld som är en följd häraf, förskaffa tro-pikländernas invånare en sällsam anblick: utompalmer och pisang omgifva dem äfven vext-former, som blott tyckas tillhöra nordiska län-der. Cypresser, granar och ekar, berberisbus-kar och alar (nära beslägtade med våra) be-täcka bergslätterna i södra Mexiko och i An-derna under eqvatorn. Så har naturen förlä-nat menniskan i heta zonen att se alla jordensvextformer utan att öfvergifva sitt hem; lik-som himlahvalfvet ifrån pol till pol icke förhonom döljer några af sina lysande verldar. Denna och så mången annan naturnjutning |197| |Spaltenumbruch| måste de nordiska folken umbära; många stjer-nor och många vextformer förblifva dem obe-kanta för alltid, och deribland just de skö-naste: palmer, högstammiga ormbunkar, pisang,trädlika gräs och finfjädriga mimoser. Desjukliga vexter våra drifhus innesluta, erbjudablott en svag bild af tropikvegetationens ma-jestät. Men vårt språks utbildning, skaldensglödande fantasi, målarens afbildande konsthar öppnat oss en rik källa till ersättning;ur dem hemtar vår inbillningskraft lifliga bil-der af en exotisk natur. I den kalla norden,på den ödsliga heden, kan en ensam menniskatillegna sig allt hvad man utforskar i de af-lägsnaste trakter, och sålunda i sitt inre skapasig en verld som är ett verk af hans ande,fritt och oförgängligt såsom denna.